Utbildning blir lönsamt för vissa men inte för alla
Med tanke på att lönespridningen ökat sedan mitten av 1980-talet och först på senare år möjligen planat ut låter det inte som om det skulle vara mer aktuellt nu. Men mycket talar för att det faktiskt är det.
För femtio år sedan gick bara någon procent av varje årskull vidare från gymnasiet till högre studier. Idag fortsätter nästan hälften till högskola, universitet eller annan eftergymnasial utbildning. Dessutom bygger dagens pensionssystem på vad man tjänat under hela yrkeslivet, vilket även det gör livslönebegreppet viktigare.
En och annan har säkert den gamla klyschan ”utbildning är alltid en god investering” ringande i huvudet, och struntar i att fundera över den ekonomiska utdelningen av sina studier. Att lyssna till hjärtat istället för att som en Rainman med snurrande ögon räkna fram vilken utbildning som kan tänkas generera flest kronor i livsinkomst är förstås klokt. Ändå bör man ha klart för sig att flera utbildningar är rena förlustaffärer och ger sämre livslön än om man börjat arbeta direkt efter gymnasiet.
För män är det minst lönsamt att utbilda sig till yrkeslärare eller socionom. Medan det för kvinnor lönar sig sämst att satsa på konstnärlig utbildning eller tandhygienistutbildning. Högst livslön för både kvinnor och män nås genom att utbildningar till läkare, ekonom och civilingenjör. Och trots att kvinnliga akademiker bara har 85 procent av manliga akademikers livsinkomst tjänar kvinnor mer än män på att utbilda sig vidare. Det här beror på att män utan högre utbildning har större möjligheter att ändå få välavlönade arbeten.
När det gäller familjebildning är kvinnor också förlorare i ett livslöneperspektiv. En man tjänar ofta mer efter att han blivit pappa. När kvinnan tar större ansvar för hushålls- och familjearbetet kan han inrikta sig hårdare på karriären. Kvinnor tappar istället i inkomst efter en graviditet. Skillnaden mellan könen är i det här avseendet dock betydligt mindre i Sverige jämfört med många andra länder.
Ensamstående män har lägre livsinkomst än sammanboende eller gifta. I boken framförs teorin att det här kan bero på att samma egenskaper som gör det möjligt att skaffa och behålla en partner, är efterfrågade i arbetslivet. Det är en möjlighet. Men det handlar nog också om att den som lever ensam själv måste sköta allt arbete hemma och får mindre energi över till karriären.
Vid val som rör familjebildning tycker de flesta inte att livslönen är det avgörande. Att välja ”rätt” utbildning an också tyckas handla om helt andra saker än framtida ekonomi. Men även om man inte är beredd att byta inriktning finns saker man kan göra för att dämpa effekterna av en ”låglöneutbildning”. Det är till exempel mer fördelaktigt att börja studera direkt efter gymnasiet istället för att vänta. Att ta sabbatsår mitt i utbildningen eller att fortsätta plugga ett eller ett par år extra lönar sig heller sällan.
Livslönens storlek efter avslutad utbildning är något som till en del bestäms politiskt. Vissa utbildningar som leder till hög lön gynnas genom skattesystemets utformning medan andra som leder till låg inkomst missgynnas. Att det gömmer sig politiska intentioner bakom vilka utbildningar som är mest lönsamma är troligt. Ett ökat antal yrkeslärare eller socionomer är inte lika efterfrågat som fler civilingenjörer och ekonomer.
Fredrik Borneskans
