”Jag kunde aldrig ana att det var så vanligt”
– Livet fortsätter på något vis. Men den där glädjen, glädjen över att bara leva – den vet jag inte om man kommer känna igen, säger Gudrun Karlsson.
I maj tog hennes son sitt liv vid 60 års ålder. Han var omtyckt, sportig och dansant, men kämpade med alkoholmissbruk och psykisk ohälsa under långa perioder i livet. Tack vare hjälpen han fick på behandlingshemmet Nämndemansgården var han under de sista åren av sitt liv fri från missbruket, berättar Gudrun Karlsson.
– Hade han fått rätt hjälp efter det och sluppit oroa sig för pengar, så hade han klarat sig, säger hon.
Men Gudrun Karlsson vill inte peka ut någon enskild organisation eller myndighet som felat.
– Bristerna finns i uppföljningen – inom vården, på kommunen och hos Försäkringskassan, säger hon.
Under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade Gudrun Karlsson på barnonkologen vid det som i dag utgör barncancercentrum på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Hon har varit engagerad i Barncancerföreningen i Västra Sverige och hållit i anhörigträffar.
Som efterlevande stod hon ändå handfallen efter sonens självmord.
– I 44 år jobbade jag på barnonkologen, så jag trodde att det här fixar jag. Men det finns inget som rustar en för detta. Man behöver stöd utifrån, säger hon.
Gudrun Karlsson fann stöd hos Svenska kyrkan. Hon menar dock att det behövs stöd från fler håll, särskilt med tanke på att allt fler i dag står utanför kyrkan.
Hon har även tytt sig till böcker och radio i sitt sorgearbete. Ett inslag som kom att spela en särskilt viktig roll var psykiatrikern UllaKarin Nybergs sommarprat. När Gudrun Karlsson skrev och tackade för programmet, blev hon tillfrågad att vara med i P1:s ”Livet - med UllaKarin Nyberg”.
– Jag meddelade först att jag behövde en vecka på mig för att tänka. Det var ett så stort steg, säger Gudrun Karlsson.
Intervjupersonerna i programmet är anonyma. Men när Gudrun Karlsson tackade ja, insåg hon även att hon fortsättningsvis ville vara helt öppen kring sonens död.
Mängden livsöden hon fått ta del av sedan dess genom att själv vara öppen, har inte bara gjort det påtagligt för henne hur stort problemet med psykiskt sjukdom faktiskt är. Det har även fått henne att reflektera över hur många som bär på anhörigsorg utan att ha någon att prata med.
– Jag kunde aldrig ana att det var så vanligt med psykisk sjukdom. Det är så många som plötsligt börjat prata med mig och berätta. Jag började prata med en kvinna om rullatorer när jag var på vårdcentralen – rätt vad det är får jag veta att hon har en dotter som försökt ta sitt liv tre gånger. Grannar, bekanta vars närstående tagit livet av sig – alltihop får mig att undra varför vi inte pratar om detta öppet och vart det är tanken att alla dessa människor ska vända sig för att få stöd.
Gudrun Karlsson reagerar även på att det är först nu, när hennes egen son gått bort, som personer i hennes omgivning vågar berättat om liknande erfarenheter.
– Skammen kring psykisk ohälsa måste bort, det är därför jag väljer att berätta om min son. Det som hänt går inte att ändra på nu, men man kanske kan göra skillnad för andra, säger hon.
Gudrun Karlsson har önskat att artikeln åtföljs av ett bokcitat som varit hennes livlina i sorgen och som hon hoppas att andra föräldrar kan finna tröst i:
”Man påminns ständigt om sin litenhet som människa, sin maktlöshet som förälder, sin otillräcklighet och sin brustenhet. I vågor sköljer det genom kropp och själ. Hur bräckligt livet är och hur bräcklig vår skenbara styrka är. Det finns många misslyckanden som förälder. En del av dem har vi fått lära oss att stå ut med. Annat kan vi skratta åt. Men det här. Vad gör vi med det här? Och vad kommer det att gör med oss som är kvar?” Ur Man blir människa igen av Göran Larsson