Söndagskrönika 9 mars

Ja, missförstå mig inte nu. Det är inte kul att någon i släkten eller bekantskapskretsen dör, och sker det oväntat eller våldsamt kan det vara riktigt jobbigt, men det kan bli oväntat trevligt i samband med dödsfallet.

Nyligen dog en av mina äldre släktingar, mormors barnlösa bror, och dödsboet efter honom skulle delas upp. Släktgården skulle tömmas innan huset och marken bjöds ut till försäljning. Det gav alla anledning att åka ut till gården där syskonen växte upp för att ordna upp allting. Plötsligt träffades släktingar som inte sett varandra på åratal.

Mamma träffade alla sina kusiner. En av mammas kusiner med fru har mina föräldrar nu träffat fler gånger än de gjort på flera år. De konstaterade att de fortfarande hade vansinnigt trevligt ihop. Till saken hör att varje gång mina föräldrar och vi syskon åker till sommarstugan i Varbergstrakten så passerar vi några hundra meter från kusinens hus. Men åker vi in och hälsar på? Nej. Men nu skall det äntligen bli av att svänga av vägen vid stugresorna.

Det är inte första gången mamma konstaterar att det kan vara trevligt i samband med att ett dödsbo delas upp. När morfars syster dog för flera år sedan skulle mamma och en brorsdotter till morfars systers man (hängde ni med?) dela upp boet efter makarna för de två släktgrenarnas räkning. De hade väldigt trevligt tillsammans under arbetet, men om det inte hade varit för dödsboet kanske de aldrig skulle kommit på tanken att träffas mer än på begravningen.

Begravningar kan också ge upphov till oväntat trevligt umgänge, hur absurt det än låter. Där dyker det också upp släktingar och bekanta som man aldrig träffar annars. Plötsligt upptäcker man att en släkting bor i samma stad som man själv, eller att man hade gemensamma intressen utan att veta om varandra.

Men skall det verkligen behövas ett dödsfall för att få fart på umgänget?

I små byar på landet kanske invånarna har mer kontakt - på gott och ont. En gång när jag jobbade i Ulricehamn skulle jag skriva om invigningen av en minneslund vid Gällstad och Södra Säm kyrka. När jag tittade till en släktgrav hade plötsligt flera av de närvarande frågor om hur jag var släkt med Artur och Elin (mormors föräldrar) eller Robert och Matilda (morfars föräldrar) och nästan alla kände någon av mormors eller morfars syskon. Då var reportern inte bara en av ”sta'bor'a” som dök upp, utan en av dem.