Det kallas omhändertagande enligt LVU och är ett livsförändrande ingripande som myndigheter har rätt och skyldighet att göra i barns liv.

LVU, lagen med speciella bestämmelser om vård av unga, ska skydda barn som lever med föräldrar som missbrukar, begår övergrepp, är sjuka eller helt enkelt brister i omsorg om sina barn. Lagen ska också flytta ett barn från familjen om barnets eget beteende spårat ur med till exempel kriminalitet eller droger. Tanken är förstås att barnet ska få det bättre.

Men hur går det när samhället ska ta över?

BT har i riksarkivet i Lund läst domarna som förändrade barnens liv, och sökt upp och träffat de tvångsomhändertagna. Vi utgick från år 2002 för att alla barn som omhändertogs för två decennier sedan är vuxna nu – och kan se tillbaka på sina liv. Idag är de mellan 21 och 40 år gamla.

En stor mängd dokument och siffror ger också en viss inblick i vad som hände i deras liv efter LVU. I en omfattande granskning har vi kartlagt LVU-domar för 201 barn, i 46 svenska kommuner.

Historierna skiljer sig åt. För en del var LVU-omhändertagandet livsavgörande och gjorde att barnen kunde ta sig framåt i livet. För många har det gått väldigt bra i vuxen ålder.

Andra har haft det svårare.

Granskningen visar att nära 30 procent av de 201 barnen är dömda i brottmål. Här finns allt från fortkörning till rån och grovt bedrägeri, men det som dominerar är narkotikabrott.

En tredjedel har haft skulder hos kronofogden någon gång de senaste fem åren.

Petter Löberg (S) är riksdagsledamot från Borås och sitter i justitieutskottet. När han får brottssiffrorna presenterade för sig blir han inte överraskad.

– Det är en hög siffra men inte förvånande. Jag hade nästan trott att det skulle vara ännu fler. LVU är en tvångsåtgärd, det sista steget i trappan och det är inte konstigt att många fortfarande har problem som vuxna om man haft det som ung.

Inte heller att många haft skulder hos kronofogden förvånar honom.

– Det är inte ovanligt att man har skulder hos kronofogden om man till exempel har en social eller medicinsk problematik. Samhället har också blivit tuffare för många människor, det är svårare att få en andra chans, säger Petter Löberg.

Av de 201 barn som tvångsomhändertogs 2002 bodde 24 i Sjuhärad.

Orsaken till att de 24 barnen omhändertogs enligt LVU var i första hand barnets eget beteende med till exempel bristande skolgång, missbruk, dåligt umgänge eller kriminalitet, ibland i kombination med hur barnen hade det hemma.

Ett exempel är en 17-årig flicka som bott i både familjehem och på boende, där hon rymt flera gånger. Hon beskrivs som utåtagerande och till viss del våldsam. I domen står det att hon druckit alkohol, provat droger och sniffat cigarettgas. Domen nämner också hennes ”sexuellt utåtagerande beteende”.

I andra hand kom brister i hemmet, som missbruk hos föräldrar, misshandel eller konflikter i familjen.

I en av domarna står det om en sexårig pojke som vuxit upp under otrygga familjeförhållanden, präglade av missbruk och våld. Uppväxten beskrivs ha varit traumatisk. ”Misstanke har funnits att han utsatts för sexuellt övergrepp”, står det. Pojken föreslås att flyttas från sitt hem till en släkting.

Två decennier senare har antalet omhändertagna barn enligt LVU ökat kraftigt i Sjuhärad. Under 2022 hittar vi domar som berör 60 tvångsomhändertagna barn.

De senaste åren har kurvan vänt uppåt kraftigt, LVU-ökningen syns både i Sverige som helhet och i Borås.

Hans Abrahamsson, chef för individ- och familjeomsorgsförvaltningen i Borås, ser två tydliga skäl till ökningen:

– Det ena, och största, är ökat våld och kriminella yttringar, som gör att vi behöver placera fler. Det andra skälet är det psykiska måendet hos många unga, men där har vi inte detta helt styrkt med statistik. Vi kan också behöva placera för att man självskadar sig.

Socialtjänsten är väl medveten om att LVU inte alltid ger det resultat som man hoppas på.

– Överlag kan man önska bättre resultat av det som görs, men vid svår problematik är det inte så enkelt, säger Hans Abrahamsson. Det allra bästa är ju om vi kan ingripa tidigt och arbeta med frivillighet, så vi inte behöver placera eller omhänderta.

Kan föräldrar som får sina barn tvångsomhändertagna känna sig trygga med att samhället tar väl hand om dem?

– Ja, samhället gör sitt yttersta för att det ska vara tryggt och bra. Och man kan nog säga att våra egna ambitioner och krav på vad vi ska göra har ökat år för år.

I merparten av fallen från 2022 i Sjuhärad beror LVU-domen på att föräldrarna inte kan ta tillräckligt väl hand om sina barn, det finns exempel på våld, missbruk och i något fall hedersproblematik.

En av domarna berättar om en 16-årig pojkes situation i hemmet:

”Han har beskrivit att pappan slår honom med knytnävarna och elkablar ungefär en gång per vecka. Vid ett tillfälle glömde han sin Ipad på bussen och blev då slagen med en sopborste”, står det.

Borås stad föreslog att han skulle bo på ett HVB-hem tills man hittat ett lämpligt familjehem.

I en annan dom beskrivs våld och konflikter i hemmet, där barnen uppgett att de fått bevittna våld mellan mamman och hennes sambo:

”Ett av bråken eskalerade nyligen och ska ha utmynnat i en knivskärning. Efter detta bråk ska barnens mamma instruerat de två äldre syskonen vad de ska säga till myndigheter”, berättar socialnämnden i rätten.

I flera av fallen, som rör ungdomar som tvångsomhändertagits på grund av sitt eget beteende, handlar det om att de befinner sig i kriminella miljöer och att det finns misstankar om brott.

En 17-åring beskrivs ha påträffats narkotikapåverkad med en ”känd kriminell person”. Enligt socialtjänsten började han umgås med kriminella personer i Borås 2021.

Det är socialtjänsten som utreder – men domstolen som beslutar om ett LVU.

Margareta Esplund är advokat med decennier av erfarenhet av LVU-ärenden. Hon ser att synen på barnens röst i domstolen har ändrats:

– Barnperspektivet har ett mycket starkare genomslag nu. Man är väldigt noga med att barnen kommer till tals, säger hon.

Men att barnen får säga vad de tycker betyder inte att domstolen gör som barnen vill. Och i BT:s intervjuer framgår att flera av barnen som tvångsomhändertogs 2002 inte kände sig hörda.

Skulle du säga att samhället ger ett säkert skydd för utsatta barn i Sverige idag?

– Jag tycker att det finns mycket övrigt att önska. De barn som blir omhändertagna på grund av sitt eget beteende hamnar ganska ofta på institutioner. Det fungerar inte alltid så bra.

Margareta Esplund arbetar även med brottmål och säger att hon påfallande ofta stött på åtalade ungdomar som tidigare varit omhändertagna.

– Många av de unga är besvikna på att de inte fått den hjälp som institutionerna utlovade. Och det säger väl sig självt, sätter man ihop ett antal barn med ganska allvarliga problem kan det bli värre.

De som redan hamnat i kriminalitet kan påverka varandra och andra på institutionerna.

– Även de som inte kunde så mycket om brott tidigare kan väldigt mycket när de kommer ut från den här vården, säger Margareta Esplund.

Socialtjänstens resurser måste sättas in tidigt, menar hon. Det ska inte behöva vara stigmatiserande att ta emot hjälp av samhället när familjen har problem.

– Som det är nu är ju många livrädda för socialtjänsten.