Att mötas av hat och misstro

– Fruktansvärt, säger hon med ilska i rösten.

Ungefär så har det låtit de senaste dagarna i våra telefoner och skrivits till våra mejladresser.

– Ni två är två jävla PK-tramsare som inte vet vad journalistik är, skriver någon.

– Flyktingbarn mellan 20 och 30 år som tänder på boenden, trakasserar ickemuslimer, skriker hora och svennehora till anställda. Kräver dator, halalkött och mobiltelefoner med mera, skriver en annan.

För att inte tala om de kommenterar som i måndags fyllde vårt kommentarfält.

Under tre dagar har vi berättat om hatet i Borås. Vår utgångspunkt har varit att berätta om fenomenet hatbrott, de som hatar och om de som är hatade. På ett så objektivt sätt vi har förmått, utan att vare sig lägga värderingar i det vi skriver eller uttrycka egna åsikter. Vi har baserat våra texter på vetenskap och forskning samt officiell statistik.

Trots att vi var mycket väl medvetna om att våra artiklar skulle väcka precis de reaktioner de har gjort, kan man inte låta bli att blir berörd av kraften och omfattningen av hatet. Mot utsatta grupper, mot journalister i allmänhet och mot oss personligen när vi belyser den hatrelaterade brottsligheten.

Så varför allt detta hat?

Och var kommer det från?

Ingen vet säkert, men det finns många teorier. En vanlig tes är att främlingsfientligheten och fördomarna ökar under en lågkonjunktur. Andra forskare menar att rasismen i det här landet ligger på en konstant nivå, men att man under vissa tider är bättre på att organisera sig och göra sin röst hörd. Niklas Orrenius nämner SD:s intåg i riksdagen som en förklaring till att många upplever att främlingsfientliga åsikter blivit mer rumsrena.

Något som blev tydligt för oss under arbetets gång är att många bygger sitt hat på missuppfattningar och okunskap. Några exempel:

En hel del påstår att invandrare begår fler hatbrott mot svenskar än tvärtom. Detta är rent felaktigt då en försvinnande liten del av hatbrotten begås mot majoritetsgruppen.

Vi har blivit uppläxade av läsare som säger att de flesta svenskar egentligen är emot invandring och att de bara säger vad andra tycker, men inte vågar säga. Enligt färska siffror från Göteborgs universitet kan dock 57 procent tänka sig att gå med i en organisation som motarbetar rasism och främlingsfientlighet.

Vidare har vi fått höra att muslimer förtrycker och misshandlar sina kvinnor. Men den vanligaste hustrumisshandlaren är fortfarande den helsvenska fyllebunten.

Vi skulle kunna göra listan oändligt mycket längre, men det skulle inte tjäna något annat syfte än att ytterligare öka motsättningar mellan olika grupper. Det gynnar ingen. För vad som behövs är ett steg i en annan riktning.

Från en hatisk debatt.

Till en fruktsam dialog.