Själva tvångsomhändertagandet var inte så dramatiskt; allt det som hände innan och efteråt var egentligen värre.

I maj 2002 slår domstolen fast att Jennie, 17, ska tvångsomhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga. Problemen är bland annat ”droger, alkohol, umgänge och skolk.”

Hon ska hållas inlåst på Råby ungdomshem i Lund, där både tvångsomhändertagna och brottsdömda unga bor. Råby är ett känt Sis-hem, eller paragraf 12-hem, för unga som behöver särskild uppsikt på grund av till exempel missbruk eller kriminalitet.

Jennie har egentligen inga problem med att flytta dit, även om hon protesterar mot tvånget och själva inlåsningen. Tvärtom är det faktiskt bättre på Råby än där hon kommer ifrån. Och hon passar in.

– Jag var en typisk paragraf 12-unge redan från start, säger Jennie.

När Jennie tänker tillbaka på sin barndom ser hon en arg och ledsen flicka, som inte trivdes hemma.

– Jag var den i familjen som var annorlunda.

Hon kände sig oönskad. Ingen lyssnade färdigt på hur hon mådde eller frågade på allvar varför hon var så bråkig, tycker hon.

– Det var ungefär som att kasta en trisslott efter att ha skrapat tre rutor: ”nähä, det var en nit”.

Jennies föräldrar var unga när de fick henne och de var inte tillsammans längre när hon växte upp. Hon bodde med sin mamma, styvfar och halvsyskon utanför Borås. Jennies pappa kom och hälsade på ibland, men det hon minns mest är hur hon väntade på sin pappa och stod i fönstren och tittade när han skulle komma. Hon kände sig bortprioriterad och upplevde att hans jobb var viktigare än hon.

– Man ska inte skylla på föräldrarna men jag gör faktiskt det. Jag längtade efter pappa och blev så besviken när han inte kom.

Jennies och pappans relation var inte särskilt pappa-dotter-aktig, tycker hon.

– Han var mer som en galen kompis som jag fick följa med ut och fiska och dra upp abborrar med. Jag var ofta fel, han fick mig att skämmas för saker.

Jennies mamma ville väl, men Jennie önskar att mamman hade sett hur dotterns självkänsla tog stryk av umgänget med pappan och satt stopp för det. Jennie trivdes inte heller ihop med sin styvfar.

– Jag fick trippa på tå hemma. Men utåt sett var allt välordnat i vår familj, det var alltid mig det var fel på.

Som Jennie minns det tyckte vuxenvärlden bara att hon var jobbig. Hennes koncentrationssvårigheter och ilska nämns i dokumenten, men utreddes inte när hon var liten. Själv säger hon att hon ibland var ett monster.

– Jag hade grov ADHD. Senare fick jag utredning, men när jag var barn hade jag ingen diagnos.

I stället försökte hon självmedicinera, och sökte sig till äldre kompisar. Hon skolkade, bråkade och började röka hasch.

– Jag var bara 12–13, och jag ville egentligen bara knarka.

Varför ville du det?

– Ingen aning, men jag har alltid varit intresserad av droger. Om jag inte hade hasch boffade jag, sniffade tändargas.

Butangas som används till tändare ger ett kortvarigt flyktigt rus om man andas in den. Jennie började också dricka alkohol och kom full och hög till skolan.

Hur fick du tag på hasch?

– Jag umgicks med folk som var äldre. Killar som sålde.

På Fristadskolan, där hon gick, började rykten gå. En dag när Jennie kom till skolan stod det HORA skrivet på hennes skåp.

– Vissa av killarna mobbade mig. Men jag tryckte upp killen som skrivit det mot väggen så han lyfte en halvmeter. Sedan hände det inte igen. Jag tror de ville mobba mig för att de insåg att jag hade mer ballar än de hade.

Hon hade andra kompisar, utanför klassen. När Jennie inte stod ut hemma längre flyttade hon hem till en granne, en kompis familj.

– Jag ville inte vara hemma. Mamma skickade med matpengar till min kompis mamma, 500 kronor, minns jag. Men grannfamiljen kunde inte ha mig där i längden, och jag vägrade komma hem. Så jag fick flytta till ett jourhem.

Många ungdomar vill undvika kontakt med socialtjänsten men Jennie var inte en av dem. Hon minns att hon själv kontaktade socialen i 15-årsåldern och meddelade att hon ville bo i fosterhem. Sedan avverkade hon flera jourhem och familjehem i snabb takt.

– Flera var bra. På ett ställe i Seglora fanns det en häst och jag fick rida hur mycket jag ville. I hemmet i Herrljunga var mamman så himla skön, en riktig tjötkäring som jag gillade. Men jag var för bråkig, hon kunde inte tygla mig. Inget av familjehemmen kunde det. Jag umgicks med punkarna och raggarna i Herrljunga och drogade och söp.

I mitten av högstadiet bytte Jennie skola från Fristad till Daltorp under en period. Men hon gick inte till lektionerna.

– Jag låg typ med halva skolan och gick till kiosken och köpte tändargas i stället.

När familjehemmen inte fungerade flyttade Jennie till ett HVB-boende, ett ungdomshem i Västergötland. Det var en frivillig placering men blev en svår erfarenhet där hon kände sig ännu mer nertryckt. De var bara några få tjejer på boendet, resten av ungdomarna var killar.

– Så låg jag ju med halva huset där också och blev kallad hora. Även personalen sa att jag var luderaktig. Jag råkade gå in på deras personaltoalett och en av dem tvingade mig att skura den efteråt. Han sa att han inte kunde veta vad jag hade för sjukdomar.

Att ligga med halva skolan och hela huset när hon var tonåring var hennes sätt att söka kärlek, det förstod Jennie själv. Det har också psykologer sagt till henne, senare i livet.

Föraktet hon upplevde från personalen på boendet tog hårt på henne. Dessutom hade några av killarna på boendet slagit henne och hon kände sig inte trygg där. Jennie ville komma ifrån boendet allt mer desperat och började rymma, om och om igen. Rymningarna ledde till tvångsomhändertagandet, som tog henne till Lund och bort från misärlivet på boendet i Västergötland.

Då var hon 17 år – och hade nästan hela livet framför sig.

Men det blev inget lätt liv. När Jennie kom tillbaka hem efter LVU i Lund hade hon inte förändrats, hon hade fortfarande ett hål i hjärtat och en rastlöshet i kroppen. Hon skötte sig visserligen ett tag, pluggade, övningskörde, umgicks med vänner. Men hon drog också sin första lina amfetamin som 17-åring.

– Jag ville egentligen testa ecstasy. Men jag bodde i Borås och det fanns ingen ecstasy att köpa då, man behövde vänta i veckor om man skulle beställa. Och jag ville inte vänta så jag testade amfetamin i stället.

Efter det, i hela sitt vuxna liv, har Jennie mer eller mindre levt med droger och alkohol. När det har varit som värst har hon varit sprutnarkoman och injicerat både amfetamin och heroin.

I perioder har hon varit mer eller mindre drogfri. Hon bodde i Norge ett tag, jobbade, förlovade sig med en kille och levde Svenssonliv med honom.

Men en dag drack hon för mycket av en jättedyr konjak; hon kom full till jobbet, fick sparken, började knarka igen... Och sedan tillbaka till ruta ett, i Västsverige igen och inte längre förlovad.

Jennie har försökt många gånger att få ordning på sitt liv och har tvångsvårdats för sitt missbruk flera gånger. Hon har avverkat behandlingshem efter behandlingshem, men bara med tillfälliga resultat. Drogerna har haft ett starkt sug och motivationen har varierat.

– Jag har själv smugglat in droger på LVM-hem, det är as-lätt. Det finns ett ställe där de aldrig får kolla. Du kan själv lista ut var.

Och när hon har lämnat behandlingshemmen har det tagit fart igen. Ibland har hon haft kul, varit på sköna rave eller liftat till Laxå på skoj, levt highrollin’ som hon säger.

Men mycket hon berättar är mörkt. Jennies vänner har ofta varit unga med missbruksproblem och psykisk ohälsa, och många av dem har dött alldeles för tidigt. Hon har själv mått mycket dåligt i perioder och kämpar med psykisk ohälsa parallellt med missbruket.

Tanken på Svenssonlivet verkar på vissa sätt provocera eller plåga henne. Jennie har en pojkvän – eller kanske ex-pojkvän – som heter Sebastian. De klickade på en efterfest, han knäcker extra som dj och de har träffats i tre år, även om de har haft sina problem. Hans ordnade livsstil, till exempel, förklarar Jennie ärligt:

– Han är redig och jag ska bli redig. Jag tycker det är jobbigt att han har ett jobb. Förstår du? Att han går upp på morgonen.

Jennie har själv inte kunnat plugga eller jobba så mycket. När orken har funnits har luckor från ungdomen fortfarande ställt till problem. Hon saknar betyg i matte och har inte kunnat komma in på folkhögskolan hon ville gå på. Hon hade velat gå teaterskola.

– Om inte allt hade blivit så fel hade jag kunnat stå på Hollywoodscenen nu, säger hon och skrattar lite.

Kanske hade hon också haft barn, om bara hennes egen barndom och alla försök till drogbehandlingar efteråt inte hade blivit så fel, tänker hon.

BT har undersökt vad som hänt med 201 personer som tvångsomhändertogs samma år som Jennie. Tre av tio har dömts för brott i vuxen ålder. Jennie är en av dem.

Hon berättar själv att hon suttit i fängelse – och i domstolarnas arkiv finns dokumenten som visar vad hon dömts för.

Brotten är många men inte så grova i rättens ögon. Hon har dömts för narkotikabrott, stöld, olaga hot, misshandel, skadegörelse och våldsamt motstånd mot polis. De flesta av domarna ligger många år tillbaka i tiden, men några är färskare. Som polisdomen, där hon kom från en fest mycket full och när hon greps av polis ville hon enligt dokumenten dutta poliserna på näsan med bingolottopenna. Det urartade till ”våldsamt motstånd” och enligt domen fick fyra-fem poliser hjälpas åt att hålla ner Jennie när hon kom till stationen.

I princip alla domar gäller händelser där Jennie varit påverkad. Ofta erkänner hon, men det händer också att hon tycker att hon är oskyldigt dömd.

Jennie går till psykolog. Hon har jobbat med att hantera sin ilska och försöker gå i KBT även om det är jobbigt. Hon har en bra lägenhet i Göteborg, som hon fått genom det kommunala programmet ”Bostad först”. Från fönstret kan hon se Lisebergstornet glittra.

Dessutom är hon inskriven i ett frivilligt behandlingsprogram, där hon får en rad receptbelagda mediciner som ska hjälpa henne hålla sig ifrån amfetaminmissbruket: Elvanse, Attentin, Imovane och några till. ”Göteborgs största kran” – alltså langare – kallar hon på skämt mottagningen. Men den verkar hjälpa och hon går dit två gånger i veckan. Alkoholen skulle hon också vilja ge upp men haschet har hon inga planer på att sluta med:

– Cannabis borde vara lagligt, så att man inte behövde köpa det av langare. Jag tycker alkohol är en värre drog.

Första gången vi talas vid säger Jennie om sitt liv:

– Att jag lever och står på mina ben är ett under. Antingen vänder det nu, eller också dör jag.

Efter det pratar vi flera gånger i telefon för att göra intervjun. Ofta kommer svaren snabbt och exakt från Jennie. Hon berättar öppet även om svåra saker och drar gärna ett skämt om eländet.

Men när hon får frågan om hon alls kände sig älskad som barn tystnar hon. Sedan mumlar hon: ”Vilka svåra frågor du ställer.” Jennies pojkvän – eller ex-pojkvän – Sebastian som ibland är med vid telefonsamtalen fyller i tystnaden: ”Jo, men det gjorde du väl? Av din mormor och morfar?”

– Ja, det är sant. Det gjorde jag verkligen, instämmer Jennie.

Morfar lever inte längre, men mormor är fortfarande en viktig och en högt älskad person i Jennies liv. Hon älskar sin mamma också, säger hon, men det är enklare med mormor. Mamma jobbar dessutom inom rättsväsendet, i den värld som Jennie sett från motsatta sidan. Fast Jennie är stolt över mamman och tycker att hennes jobb är viktigt. Hon har även viss kontakt med sin pappa – och senast de sågs hjälpte han henne att bära upp en soffa till hennes lägenhet.

När Jennie tänker på sig själv som det svarta fåret i familjen tänker hon också på den där fluffiga svarta figuren i barnprogrammens Barbafamilj, och det känns ändå bra:

– Barbastark är det svarta fåret i deras familj. Men han är också den som är stark.

Och Jennie hittar en kurs hon faktiskt inte behöver mattebetyg för att komma in på. En ståuppkomikerkurs. Den kostar 2000 kronor men det är det värt.

Så en kväll i december händer det något oväntat på en klubb på Andra Långgatan i Göteborg.

Stammisarna i publiken får se en ny komiker gå upp på scenen: Jennie, 38, från Borås. Klubbchefen presenterar debutanten: “hon är alkis, hon är tjackis” – och Jennie kliver upp på scenen till publikens applåder.

På ståuppscenen kan allt sägas, och även sånt som varit jobbigt kan bli till skratt.

Jennie har skrivit ett manus men får feeling och struntar i det, och publiken tar emot henne väl, skrattar när hon berättar om sitt struliga liv.

Dagen efter är Jennie överlycklig:

– Jag trodde jag hade en fobi för att stå på scenen men det var egentligen en fetisch!

Fortsättningskursen är redan bokad. Och hon ska få gästa standupscenen igen i januari, det har klubbchefen sagt.

Nu vänder det – hon känner det.