Karin Samuelsson: Karin Samuelsson: Konstverket gör det möjligt att förstå Butja

De 72 föremålen är av alla slag. Bomull, fjädrar, läppstift, en tidning, honung, vindruvor, salt och socker – men också yxa, såg, en ask med rakblad, pistol och en kula att ladda den med.

Det enda konstnären ska göra är att stå där hon står och hon ska göra det i sex timmar.

Det här är den serbiska performancekonstnären Marina Abramović mest kända verk, Rhythm 0. Det ägde rum i ett galleri i Neapel i Italien 1974.

Först är publiken avvaktande, sedan närmar de sig försiktigt. Någon ger konstnären en ros, en annan kysser henne. Allt eftersom blir publiken djärvare. De häller vatten på henne, skriver saker i hennes ansikte, bär runt henne i lokalen.

Hennes kläder skärs sönder med rakblad. Efter fyra timmar används rakbladet på hennes hud. En person suger i sig hennes blod. Pistolen laddas, sätts i hennes hand som förs mot hennes haka.

Marina Abramović gör exakt vad hon ska under de timmar hennes performance pågår – alltså ingenting. Hon är ett objekt, hon tar emot. Först efter sex timmar rör hon på sig.

Och publiken flyr – de vågar inte möta henne när hon går från att vara ett objekt till att bli en människa igen. Det har Marina Abramović berättat om i intervjuer efteråt.

Det ingick inte i verket att fråga ut människorna i publiken om vad de tänkte, eller mäta deras reaktioner, eller räkna på vem som gjorde vad. Det är konst, inte vetenskap. Ändå säger det något om människor i grupp. Och om vad som händer om man börjar se en annan människa som objekt, i stället för medmänniska.

Jag råkar läsa om det här konstverket samtidigt som kriget rasar i Ukraina. I helgen lämnade de ryska soldaterna den lilla staden Butja nära Kiev och bilder av döda civila på gatorna kablades ut över världen. Det är obegripligt fasansfullt.

Det går bara att förstå om man inser att de här människorna reducerades till objekt.

De ryska soldaterna som kom till Butja var unga män, pojkar nästan, såna som alltid först skickas ut i krig. Oerfarna, lättpåverkade, en del säkert dumdristiga, andra rädda och med hemlängtan. De är knappast några monster. De flesta av dem kanske inte ens ville ukrainarna något illa, till att börja med. Men de lydde order och människorna i Butja reducerades till objekt. Då blir allt möjligt.

Unga ryska pojkar med livet framför sig. Vilket liv blir det, när man från nu och alltid framåt ska minnas att man har skjutit en man på gatan i bakhuvudet och lämnat honom där han föll?

I Marina Abramović performance eskalerar handlingarna allt eftersom timmarna går. Men det händer också något annat. När publiken blir allt mer våldsam, bildas också en liten grupp som vill försvara konstnären. De försöker hindra övergreppen och någon tar den laddade pistolen och kastar den ut ur lokalen.

Det finns ett val ändå.

Vem skulle jag varit? Och du? Vi vet vad vi vill svara. Men om vi känner noga efter vill vi nog helst slippa prövas.