När detta händer en tisdag i juni i Borås i början av 2000-talet startar ett skeende som ska påverka Los liv för all framtid.

En granne har sett flickan vara ute ensam hela eftermiddagen och slår larm. Socialtjänsten upprättar en ärenderapport. Någon vecka senare kommer ytterligare en anmälan om familjen, återigen från en granne.

Tre veckor efter att Lo suttit och gråtit där i trappuppgången beslutar domstolen att fyraåringen inte ska bo hemma längre: hon ska omhändertas enligt LVU, Lagen om vård av unga. Lagen ger myndigheterna rätt att tvångsomhänderta barn som far illa. Mamman motsätter sig beslutet, pappan har inte gått att nå inför domstolsförhandlingen.

Över tjugo år har gått. Lo, 25, slår sig ner i sin soffa hemma i vardagsrummet i Borås och läser domen där händelserna beskrivs:

– Det är mitt första barndomsminne, att jag sitter i trappan och gråter och är utelåst. Och att mamma inte öppnar dörren.

Det småregnar utanför fönstret och är nästan mörkt ute, fastän det är förmiddag. Lo har tänt stearinljus i golvljusstakar och i vita lyktor på bordet. Hon tittar upp:

– Jag mår nästan lite illa när jag läser domen.

Och det är en svår miljö för ett litet barn, som det beskrivs i dokumenten:

”Förhållandet mellan M och P är påfallande destruktivt. /…/ Vid flera tillfällen har det lett till så allvarliga konflikter att M har fått tillkalla polis för att få hjälp./…/ Det har varit stor oordning i lägenheten, kläder på golvet, gamla matrester och odiskat i köket. /…/ P har luktat alkohol vid möten med personal från socialtjänsten./…/

Även om händelsen i trappuppgången sätter fart på utvecklingen har familjen redan haft kontakt med socialtjänsten länge och Lo har en kontaktfamilj hon är hos ibland.

Mycket har Lo glömt. Hon har inga bra minnen alls från sin tidiga barndom med familjen, säger hon, bara tre traumatiska som bitit sig fast. Två av dem handlar om låsta dörrar: Först trappuppgångsminnet, en annan gång är hon inne i lägenheten och har blivit tillsagd att inte öppna för sin pappa, som står utanför och bankar på dörren. Det tredje minnet handlar om en bilolycka: Lo åker med mamman och hennes nya kille i en bil när bilen plötsligt voltar och landar i diket men allt går bra, de klarar sig oskadda.

Även om hon vill berätta – och vet att hon inte har något att skämmas för – har hon valt att vara anonym, av hänsyn till sin familj.

Los mamma och pappa var missbrukare. De kämpade för att sluta med alkohol och droger. I perioder höll de upp.

– När mamma var nykter sa hon att hon aldrig skulle dricka igen.

Att vara barn till en missbrukande förälder är som om föräldern är död, fast man kan inte sörja, säger Lo.

– Och så plötsligt, när hon slutar: Nu lever hon! Men det är lätt att börja dricka igen.

Föräldrarna var gifta länge och fortsatte hålla ihop i några år efter att Lo hade fötts, även om de bråkade. Till slut separerade de.

Socialtjänsten skriver: ”Lo har blivit van vid stök och bråk hemma och anpassat sig till det. Hon har blivit tystlåten, reagerar inte på bråken och hon går in i sig själv. Hon har svårigheter att slappna av.”

– Det var hundra procent rätt att jag blev tvångsomhändertagen. Om jag inte blivit det hade det gått åt helvete totalt. Jag skulle ha blivit LVU:ad tidigare.

Bobo, den trygga nallen, fick följa med när hon skulle flytta. Först bodde Lo i en familj på Hässleholmen, hos det par som redan var hennes kontaktfamilj. När paret skildes blev Lo omplacerad till en familj i ett samhälle utanför Borås, där det redan fanns andra fosterbarn.

– Att flytta var inte traumatiskt. Jag minns inte ens LVU-tillfället. Jag var redan van vid kontaktfamiljen och när jag skulle flytta till nästa fosterhem några år senare minns jag mest att det kändes kul och spännande. Det var tryggt och fosterföräldrarna var snälla. Och de pratade aldrig någonsin ner mina föräldrar, sa aldrig sånt som ”dom knarkar ju bort sina liv”.

På barndomsbilderna av Lo, som finns i ett litet fotoalbum på bordet, är hon alltid glad.

– Jag var klassens clown. Fostermamman satt ofta och tröstade barn som var ledsna men jag brukade komma hem och vara glad. Jag var väldigt skötsam, trots att jag hade haft det jobbigt hemma. Jag var nog väldigt rädd för att folk inte skulle tycka om mig.

Så länge Lo hade roligt tryckte hon bort allt annat. Men då och då bröt känslorna igenom.

– Jag kunde bli helt förstörd, vaknade på natten och bara grät och grät och fostermamman fick trösta mig.

I huset fanns många fostersyskon som kom och gick. Men Lo kände aldrig att fosterföräldrarna inte hann med.

– Jag kände mig som en i familjen där.

Från fyra till 13 års ålder hade hon det oftast bra, säger Lo.

Hon åkte till sin pappa i Borås på helgerna, han lagade mat och de umgicks. Mamman kom och hälsade på i familjehemmet ibland. Lo brukade sitta vid fönstret och titta ut över trädgården de dagarna, mot vägen där busshållplatsen låg. Ibland kom mamman gående där, precis som hon skulle. Ibland kom hon inte.

– Jag satt kvar ändå vid fönstret och väntade. Mina fosterföräldrar brukade försöka få mig ifrån fönstret, säga lite försiktigt att mamma kanske inte kommer idag. ”Jo! Hon kommer!”, sa jag och satt kvar tills det blev kväll. Men hon hade väl fått pengar och gått och köpt droger i stället. Om mamma älskade mig, varför kom hon inte, undrade jag.

Fostermamman tröstade – och nästa gång mamman skulle komma väntade Lo vid fönstret igen.

Lo hade samma socialsekreterare under alla nio år hon bodde i familjehemmen, en trygg person som hade full koll. Det var när socialsekreteraren slutade som problemen började igen. Lo hade blivit tonåring och trött på det lilla sömniga samhället hon bodde i och på familjehemmets alla regler. Hon ville att LVU-beslutet skulle hävas. Många unga som tvångsomhändertagits är besvikna över att de inte har blivit lyssnade på – men för Lo var det tvärtom.

– Jag lyckades driva igenom en flytt till pappa i Borås. Den nya socialsekreteraren lyssnade på mig. Det hade aldrig min förra gjort, för hon hade vetat vilka problem som fanns. Nu lurade alla varandra att det skulle gå bra. Pappa var glad när jag skulle flytta hem till honom.

Pappan hade dömts redan när Lo var liten för bland annat narkotikabrott och brott mot knivlagen. I LVU-domen beskrevs hans bostad av polisen som att det kan ”i det närmaste uppfattas som en sanitär olägenhet och med spruta och kanyl liggande framme.”

Pappan hade varit på behandlingshem och blivit ren, även kunnat jobba i perioder.

– Men från det att jag var 11–12–13 började pappa dricka igen. Han hade en annan flickvän då och de bråkade, högljutt. Det var fyllebråk och polisen kom.

Och när Lo skulle flytta till hans lägenhet på Hulta var pappan rejält tillbaka i ”skiten”, som hon använder som samlingsnamn på alkohol, droger, och det stök och de brott som kan följa med missbruket.

Han sa att han skulle sluta, för dotterns skull.

– Även om jag förstod att det inte skulle hända lurade jag mig själv, att vi kunde lösa det här ihop. Men jag kan ju inte lösa någon annans kärnproblem. Jag var medberoende.

I LVU-dokumenten framgår det att pappan varit hotfull och våldsam mot andra. Men Lo har aldrig sett den sidan av honom, henne behandlade han som sin ögonsten. Hon kände sig alltid älskad av honom och det var de två mot världen. De förstod varandra.

– Den kärleken pappa gav var otrolig. Han sa att jag var en gåva från Gud.

Samtidigt som hon var omgiven av pappakärlek var vardagen i praktiken rena misären.

– Det var som en pundarkvart hemma. Jag fick skrapa ihop pengar för att köpa mat genom att leta småpengar i skåp och lådor.

Pappan försökte oftast skydda dottern från att se drogerna.

– Jag har sett honom röka på. Men inte ta sprutor, utom en gång då jag råkade gå in i rummet av misstag.

Det hände också att Lo fick vara med om ögonblick när droger bytte ägare. Hon var rädd för att berätta för andra hur pappan och hon hade det hemma.

– För då kanske jag skulle tvingas flytta.

Den 21 augusti 2013 tog allt slut med en skräll. Det var samma dag som Lo skulle börja gymnasiet.

En kille som ”sålde skit” runtom på Hulta bodde mer eller mindre hos pappan och Lo. Det låg påsar med droger på bordet och i skrivbordet, men Lo stod på toaletten och sminkade sig inför att gå till uppropet. När det plötsligt ringde på dörren vågade hon först inte öppna så hon väckte sin pappa, som nyss hade kommit hem. Poliserna strömmade in i lägenheten.

– Det var husrannsakan, jag tror det var nio poliser i lägenheten. Men jag fortsatte göra mig i ordning och när jag var klar i badrummet gick jag i väg till uppropet. Jag var rädd, men jag var nog mest rädd att pappa skulle åka in och jag inte skulle få bo hos honom längre.

Och det hände: poliserna tog med sig Los pappa till häktet.

– Som jag minns det hade de tagit pappa när jag kom hem från uppropet. Han var borta i tre dagar, tror jag. När jag skulle tillbaka och hämta mina grejer hade någon gjort inbrott, någon av pappas pundarkompisar antar jag. De ville väl åt hans drogpengar. Vår tv var borta.

Lo var 15, och socialen fick rycka in igen: hon behövde flytta. Hon ville inte till en tredje fosterfamilj.

Först bodde hon hos en annan nära släkting, sedan fick hon hjälp av socialen till en egen lägenhet och växlade mellan eget boende och att bo hos släktingen, som hon hade en nära och bra relation med.

Hos pappan bodde hon aldrig igen, men de fortsatte ha en stark gemenskap. Senare fick hon vittna i rätten om drogerna polisen hittat hemma hos henne och pappan. Flera personer blev dömda, även Los pappa, men han fick skyddstillsyn istället för fängelse.

– Det var läskigt att vittna, alla tuffa killar på Hulta satt på åhörarbänkarna och lyssnade.

Från den morgonen, då hon gick till uppropet och stängde dörren bakom sig efter polisernas husrannsakan, har Lo fortsatt skapa sitt eget vuxenliv. Hon har tagit studenten, jobbat, haft flera långa förhållanden och umgåtts med vänner. Visst har hon kunnat festa men hon gillar inte droger eller ens alkohol.

– Jag har svårt för öllukt, jag tänker på hur pappa luktade när han drack. Visst kan jag dricka om jag ska ut och festa, i singelperioder har jag gjort det, men jag tar hellre en Fanta.

På ytan har Los vuxenliv sett lyckat ut. Hon har haft stort ansvar på jobbet och har ett vackert, välordnat hem i ljusa, harmoniska toner av vitt och beige.

Men barndomen har påverkat henne mycket:

– Väldigt mycket. Många tycker nog att jag beter mig starkt utåt. Att jag verkar glad. Men jag sover inte på nätterna och för något år sedan kraschade jag på jobbet och blev sjukskriven ett tag.

Dagen före julafton förra året hörde polisen av sig till Lo. Klockan var 03.20 och de hade ett besked att ge: Hennes pappa var död.

– Han hade varit på väg mot graven länge. Han mår alltid extra dåligt vid jul, han hade inte råd att köpa julklappar och det gjorde honom deprimerad. Han hade tagit lugnande och druckit alkohol. Hjärtat stannade.

Pappan bodde på ett stödboende den sista tiden och Lo visste att hans lägenhet skulle vara ett kaos. Hon ville ändå dit så fort som möjligt, med ett viktigt mål: att leta efter bergskristallen han alltid bar om halsen i ett läderband. Hon hittade kristallen på golvet i hallen och tog med sig den. Den var det enda hon sparade.

Nu kämpar hon med sorgen efter pappan, och med motgången att han aldrig fick träffa sitt barnbarn, den lilla dotter Lo var höggravid med när pappan dog. Hon var i åttonde månaden när polisen gav henne dödsbudet.

– Jag är inte arg på någon person idag, bara arg och besviken och ledsen för att pappa dog. Att han inte fick uppleva min dotter. Kunde han inte bara ha hållit ut lite till?

Los mamma, däremot, har kommit tillbaka till livet. Hon har varit nykter i många år nu och finns närvarande igen.

– Hon försöker finnas där som mormor nu, men det tar tid.

Fosterföräldrarna – från det familjehem där hon bodde längst – finns också kvar som nära personer i hennes vuxenliv.

Lo har alltid velat bli en ung mamma. Bobo, nallen som fick flytta med till Lo till familjehemmet är dotterns nu. Annars är allt annorlunda från när hon själv var liten.

Nu kryper hennes lilla dotter runt i den stora hörnsoffan, och kräks obekymrat upp en liten klatt rödbrun barnmat – farmargryta med rotsaker – på det vita tyget.

Lo är snabb med en våt trasa och gnuggar bort fläcken. Hela tiden har hon blicken på barnet och i telefonen har hon en app som meddelar exakt när dottern behöver sova för att inte bli övertrött under dagen.

Lo känner pressen på sig att vara bäst som mamma. Det gör visserligen att hon är en väldigt bra mamma, men dessvärre hamrar också ångesttankarna i huvudet när hon ska sova och försöker överrösta lugnet i sömnpodden hon tar till hjälp.

– Jag ser framför mig hur jag tappar kontrollen över barnvagnen och den åker ut i vägbanan. Eller, det finns en bro över ån på Göta, på vägen mot kyrkogården. När jag skulle gå och titta efter pappas plakett i minneslunden korsade jag den bron. Tänk om jag skulle lyfta upp min dotter så att hon ska få titta? Och så tappar jag henne och hoppar efter själv ner i vattnet? Det är helt ologiska tankar, det är självklart att jag inte lyfter upp henne där. Men katastroftankarna kommer ändå. Jag sover dåligt. Och på dagen tittar jag i den lilla babykameran vi har på vår dotter hela tiden: ”Nu har hon filten över ansiktet!” och så går jag in och flyttar filten.

Lo har läst sina egna journaler från socialtjänsten, och efter det kände hon sig ännu mer övertygad om att LVU räddade henne från undergången.

– Att de inte tog mig tidigare? Jag blev chockad över att jag fick vara där. Att ett litet barn skulle ligga och sova i den miljön… Här låter jag inte ens ett lypsyl ligga framme, så att min dotter inte ska sätta korken i halsen. Vad har inte legat framme där?

Samtidigt är det overkligt att läsa: det känns inte som om dokumenten handlar om henne själv.

– Jag tycker synd om det stackars barnet som det står om.

Lo första barndomsminne, det när hon är utelåst i trappuppgången förklaras kort i LVU-domen: ”Lo sade att mamma låg inne och sov. M sluddrade och var inte i stånd att ta hand om Lo.”

– Droger kan vara så starkt att kämpa mot. För den kärleken man känner till sitt barn… jag vill ge min dotter allt jag inte fick.

Los sambo pluggar och kommer att arbeta med människor när han är klar.

– När jag pratar om syskon till vår dotter säger han att vi skulle kunna fundera på att ta hand om ett fosterbarn. Men jag vill inte det – för jag vet inte om jag verkligen skulle kunna ge det barnet vad det behöver. För det behöver ännu mer än andra barn. Det sista jag vill är att det barnet skulle känna sig olyckligt och inte älskat.

Fotnot: Lo heter egentligen något annat. Hon vill inte vara med på bild som vuxen, men har delat med sig av barnbilderna.

Nästa del: Sara, 36: Allt blev bara värre när jag tvångsomhändertogs