Det är dagen efter Nederländernas sensationella guld i hemma-EM 2017. Drygt 12 000 orangeklädda personer är samlade i Utrecht för att fira de nya hjältarna.

Den första spelare som hoppar ut på scenen är nuvarande Hyssnabon Loes Geurts. Hon ser lycklig ut när hon vinkar till massorna. Fast hennes glädje är delvis spelad.

– Den dagen var jag ganska glad. Det var en stor upplevelse att få fira med halva landet. Samtidigt kände jag att: ”Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Jag har bara suttit på bänken.” Känslan var lite som att: ”Jaja, kul för de elva som har spelat.”

33-åringen sitter med en cappuccino framför sig på kafét Blommigt och prickigt i Hyssna. Hon berättar om känslorna efter Nederländernas största damfotbollstriumf.

– Mentalt var det jättetufft för mig. Jag var så glad och lättad när det var över. Hela EM låtsades jag vara glad. Jag ville verkligen vara en bra lagkamrat – och tror att jag var det. Men jag kände mig inte bra. Det enda jag kunde tänka på var: ”Jag vill spela”. Jag var arg och frustrerad, för jag visste att jag inte skulle få chansen någon gång på hela turneringen. Det tog så mycket energi.

EM-guldet avslutade en säsong där hon först suttit på bänken i franska storklubben PSG och sedan i det landslag där hon varit förstamålvakt i tio år. EM-guldet såg även ut att avsluta hennes karriär.

33-åringen lade nämligen av den hösten, hon var borta från fotbollen i ett halvår. Sedan lockades hon tillbaka, hon gjorde det av Göteborg FC – och av drömmen att få spela ett OS.

– Vi var så nära att ta oss till Rio 2016. Usch, det gör fortfarande ont. Men det hjälper att vi har kvalat in nu, och att jag fortfarande är med.

2016 var det Sverige som släckte drömmen. I en helt avgörande kvalmatch på våren behövde Nederländerna vinna. På övertid, vid ställningen 1–1 hade skyttedrottningen Vivianne Miedema ett friläge – men sköt över. Sverige tog platsen, och gick sedan hela vägen till final.

– OS är kanske det största skälet till att jag fortfarande är fotbollsspelare. Jag tänkte att: ”Om jag ändå är frisk, och om landslaget når OS, vill jag vara med då? Så klart jag vill. Så varför inte börja igen?” Göteborg ville ha tillbaka mig, så det kändes bra att börja igen. Att det blev så här bra hade jag inte tänkt. Jag är jätteglad över det.

I somras fick hon uppleva hur det är att sitta på bänken i en VM-final.

– Jag är mycket nöjdare med andraplatsen än med EM-guldet. Jag vet inte ens var den medaljen är. Men VM-silvret hänger i vardagsrummet.

Hur hamnade då ett VM-silver i ett vardagsrum i Hyssna?

– Det är ganska enkelt, man hittar en tomt på Hemnet, säger hon.

När Geurts inför säsongen 2018 flyttade till Göteborg för andra gången bodde hon och hennes sambo först i en central lägenhet. De började dock tidigt att leta efter ett hus.

– Vi kollade många olika, men hittade inte det vi hade tänkt oss. Då började vi titta på möjligheter att bygga själva. Vi kollade norr om Göteborg, söder om och österut.

När de hittade tomten i Hyssna behövde de lite betänketid.

– Vi gillade läget vid sjön, men det var ju ändå en bit från Göteborg. Och när man kör någonstans första gången känns det alltid långt. Så vi tajmade tiden, 35 minuter tog det. Jag tror att vi ringde mäklaren direkt och sa att vi var intresserade, men vi var inte helt säkra.

Sedan åkte paret dit en andra gång, och en tredje.

– Vi körde runt och utforskade Hyssna, bland annat stannade vi här på kafét. Vi tyckte att det var viktigt att det fanns något ställe där folk samlas, där man kan ta en kaffe. Det var mycket folk ute, vi såg att samhället lever.

I maj i fjol köpte de tomten. Den 3 januari i år kom huset och i februari flyttade paret in.

– Jag tyckte först att det var lite för långt från Göteborg. Men man vänjer sig. Min sambo är pilot, så det var ganska viktigt för båda att bo ganska nära flygplatsen. För mig handlade det om att kunna åka till familjen och för honom att vara nära jobbet.

Hur har Hyssna påverkat dig som spelare?

– Jag känner mig lugn och bra i livet utanför fotbollen. Vi har ett jättefint hus, vi trivs. Det ger även ett lugn på plan. Jag tycker om att komma hem, och jag gillar mitt jobb – så jag mår bra hela tiden.

Fast precis som i EM så spelade du inget i VM?

– Nej. Men när jag gjorde comeback hade jag en helt annan inställning. Istället för att bara titta på vad man inte har vill jag bara ha roligt, njuta och vara nöjd med det jag har. Det är inte jag som bestämmer – jag har accepterat det. Nu är jag glad att jag är med i landslaget, att jag kan spela matcher varje vecka. Och när jag inte spelar är jag glad att jag får ha det här som jobb. Det funkar så mycket bättre, man blir en lugnare människa.

Hon har nyligen skrivit ett tvåårskontrakt med Göteborg. Vad hon skall göra därefter vet hon inte. Men mycket talar för att hon stannar i Sverige.

– Vi gillar Sverige jättemycket. Det är ett fint och bra land att bo i – det känns superbra.

Ni kanske ändrar er i nästa vecka?

– Nej, vi stannar kvar här. Visst, man vet aldrig, mycket kan hända i livet. Men om det inte händer något speciellt stannar vi här. Holland, eller Nederländerna som det egentligen heter, är för mycket folk på en liten yta. Det är saker jag saknar därifrån, mest familjen. Men jag tror inte att jag skulle kunna bo där – det är för trångt. Det är så mycket folk, och trafik överallt – folk blir stressade.

Det är mer fridfullt här i Hyssna?

– Ja, verkligen. Det är jätteskönt. Jag känner mig gammal när jag säger så. Man bor mellan två ganska stora städer och kan göra det mesta, men när man är hemma är det tyst.