Elin, 19, om debuten i landslaget – och snacket med storstjärnan: ”Grym”

Larsson slår sig ner på den inbyggda altanen hemma i Borås med trädgården, och den alltmer framträdande solen, i ryggen. På sina ställen syns rester från en studentmottagning trots att kalendern visar mitten av juli.

– Ja, vi hade lite kalas i helgen. Jag var ju borta hela juni, så det har inte funnits tid tidigare. Men det var liksom värt att vänta, säger hon.

När Sverige slog Portugal i Silver League-finalen (3–0) nere i Lund nyligen satt Elin Larsson på bänken. I en kokande idrottshall visade glädjen inga gränser när landslaget tog sig hela vägen till Golden League (den högsta nivån i Europa) – samtidigt som en ung vänsterspiker från Borås försökte ta in vad som egentligen hade hänt.

– Jag har ju kommit såpass långt att jag vågat ha landslaget som mål några år framåt, men att jag skulle bli kallad redan nu kom som en chock. Och att få vara med under Silver League var ju superkul, även om jag inte fick spela så mycket.

188 centimeter Larsson, som under gymnasieåren spelat Elitserien med RIG Falköping (samtidigt som hon haft IK Ymer som klubbadress) och varit ett regelbundet inslag i såväl U17- som U19-landslaget, fick några bollar i mötet med Luxemburg. Plus en hel match mot Estland inför Silver League. Men när hon sammanfattar sin första riktiga landslagssamling är det med blandade, om än bubblande, känslor.

– Det blir speciellt. För även om jag har varit en drivande spelare i Falköping känner man sig ganska liten när man kommer till landslaget. Det var ju ändå mina förebilder, som ”Bella” (Isabelle Haak), som var där. Men det kändes jättebra på träningen och då vill man ju spela hela tiden. Men jag är såklart väldigt glad att jag fick göra debut.

Hann du prata något med Isabelle Haak?

– Ja, absolut, hon är verkligen jättesnäll, hjälpsam, och kommer med tips i olika situationer. Och alltid med massor av energi, hon är en grym spelare. Hon berättade lite om Champions League-finalen och allt runt omkring. Det är inte alla som får vara med om det, det kan man bara drömma om.

Gör du det?

– Jo, eller..., jag har som mål att bli proffs någon gång i framtiden, och leva på det här. Ibland brukar jag fråga mig själv vad jag hade gjort om jag inte spelat volleyboll. Jag är i alla fall glad att det blev så.

Det 19-åriga framtidslöftet började med volleyboll för skoj skull i sjätte klass. Resten är en accelererande volleybollhistoria redo för nya kapitel. Och nästa lär handla om – Portland. I början av augusti åker Larsson till de västra delarna av USA för att studera och spela volleyboll för University of Portland.

– USA har varit planen ganska länge. Jag ska ta lite olika kurser första året innan jag väljer inriktning. Men volleybollaget spelar i högsta collegeligan, division I, och jag hoppas att det ska utveckla mig som spelare. Jag hade lite olika alternativ och stipendium att välja på, men när jag pratade med Portlands headcoach Megan Burton kändes det rätt och det känns verkligen som att de vill att jag kommer dit.

Vad ser du mest fram emot?

– Kanske upplevelsen ändå. Men jag åker för att bli en bättre spelare. Volleybollen går mycket snabbare utanför Sverige och Europa och det vill jag ta med mig. Även om de bästa lagen i Sverige är på väg dit åt. Det känns i alla fall som att spelet blir bättre och bättre.

Precis som intresset då?

– Det kan man säga. Efter att landslaget gick till EM-kvartsfinal förra året har ju något hänt, folk vet plötsligt att det finns volleyboll i Sverige. Och det blir en positiv spiral av det. Större intresse ger mer pengar till sporten, som ger längre läger och fler och bättre tränare. Det är jättestor skillnad mot tidigare. Jag har fått frågan många gånger om hur det går med handbollen, folk jag träffat har inte vetat skillnaden på handboll och volleyboll. Men det är annorlunda nu. Landslaget går bra och SVT har sänt under sommaren, det märks verkligen.

Golden League väntar i maj nästa år – därefter ett nytt Europamästerskap. Och Elin Larsson har fått smak på den blågula dressen.

– Jag hade ett samtal med landslagscoacherna innan jag åkte hem och de sa att planen var att kalla mig nästa år också. Att jag skulle skicka mitt träningsschema och mina gympass från USA så de kan hålla koll på vad jag gör. Jag är ju yngst nu, men det verkar som om de vill bygga på med spelare underifrån.

Vad tänker du kring det?

– Jag blir bara motiverad att träna ännu mer, och kanske få en större roll i laget om några år. Att få spela ett mästerskap vore så kul, jag ska verkligen försöka leva volleyboll framöver.