– Där blev allt bara värre och jag mådde ännu sämre. När det var som värst ville jag inte leva.

Sara, som i dag är 36 år och bor med sin tonårsdotter i Borås, vill berätta trots att det är svårt. Hon har ett tydligt motiv. Hon gör det för att belysa hur det kan vara för en ung människa när staten tar över. Hon gör det också för de barn och unga som råkar ännu mer illa ut, både då och nu.

– Det är fruktansvärt att det fortsätter, för många unga. Och att vuxna kommer undan genom att säga att de är problembarn som ljuger.

Sara har smärtsamma erfarenheter av att vara en människa utan röst. En ung tjej som inte blir lyssnad på – och att det också kan innebära att andra försöker att utnyttja en för egna syften.

Problemet var att Sara inte gick till skolan. Hon var ett av flera syskon, men hon var ensam om att inte klara av att gå dit. Frånvaron var stor redan på låg- och mellanstadiet. På högstadiet slutade hon nästan helt.

– Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Skolan blev väldigt jobbig på grund av det. Jag mådde så pass dåligt att jag kände att jag inte klarade det, jag hade ont i magen, berättar hon.

I länsrättens dom, som slår fast att Sara ska tvångsomhändertas enligt LVU, står det uttryckligen att problemen i skolan inte är inlärningssvårigheter, utan brist på relationer till kompisar. Hon beskrivs som en isolerad, ensam flicka. I dag hade Sara antagligen kallats för hemmasittare.

– Jag hade dålig självkänsla, så det var väl vissa andra barn som gav sig på mig. Men jag hade också vänner, så det var inte bara dåligt i skolan.

Mamma och pappa försökte få henne att komma iväg till skolan, men det slutade i tjat och konflikter, berättar Sara. Både föräldrar och lärare gav henne rådet att tuffa till sig. Själv hade Sara känslan av att det var något fel på henne.

Sara berättar också att socialtjänsten försökte luska ut om det hade hänt något som förklarade varför hon mådde som hon gjorde. Dokument visar att socialtjänsten försökt med frivillig vård. Ett tag förbättrades läget och närvaron ökade. Men när Sara började högstadiet på Bodaskolan larmades det på nytt om hennes höga frånvaro.

När de andra var i skolan var Sara hemma. Hon minns det som tråkigt. Hon läste och tittade på TV, det hände inte så mycket. Det var ensamt och det fanns ingen att anförtro sig åt. En period gick hon till skolkuratorn, men hade svårt att prata. Sara förklarar att hon tyckte att situationen var skämmig.

Länsrättens dom föll i december 2002. I den framgår att Sara håller med om att hon behöver hjälp, men att hon inte vill tvingas flytta. Rätten lyssnar inte på 15-åriga Sara, utan dömer henne till vård. Föräldrarna går med på att dottern ska vårdas med tvång. Båda är oroliga för henne och pappan, som hon bor hos, beskriver att han känner sig maktlös över dotterns situation.

När socialtjänsten fått henne att packa i lägenheten på Distansgatan på Hässleholmen går färden först till ett utredningshem.

– Jag var helt förstörd, jag var så ledsen. Det var som om allting bara rasade.

Att komma till behandlingshemmet var svårt.

– De tar in en i ett rum och ska visitera en. Jag skulle ta av mig alla kläder inför vuxna och det var generande. Då kände jag: Varför? Jag var ju där för att jag inte gick till skolan.

Alla de unga skulle prata med en man som Sara uppfattade som psykolog, vars uppgift var att göra en utredning.

– Han sa till mig: Jag ser inga problem hos dig, jag ser att du är normalbegåvad. Visst, du kanske inte mår jättebra, men jag ser inte att du skulle behöva bo på ett behandlingshem.

Beskedet gjorde Sara jätteglad.

Ända tills mannen sa: “Nu kan du tänka ut något du kan göra för mig.”

Sara blev rasande.

– Han försökte utnyttja mig. Jag bara reste mig och gick därifrån. Jag tänkte: Har det här ens hänt? Men sen kom en av tjejerna som jag blev bra vän med, och hon berättade samma sak som jag hade upplevt. Då förstod jag.

Snart flyttades Sara till institutionen i Småland där hon skulle bli kvar i två och ett halvt år.

– Det kallades behandlingshem, men där fanns ingen behandling. Jag fick träffa en psykolog bara någon gång på alla de åren.

Den uppgiften bekräftas i dokumenten.

Sara beskriver hur de andra ungdomarna hade problem med droger, kriminalitet och att någon hade grova aggressionsproblem. Att det var mycket slagsmål och bråk och ofta ställde hon sig frågan: Vad gör jag här? Sara berättar om att under en period var ett par av de kriminella ungdomarna ute efter henne. Personalen skulle flytta Sara för att skydda henne, men ändå lyckades ungdomarna misshandla henne.

Skolan hörde faktiskt till det positiva på behandlingshemmet.

– De hade sin egen skola. Där gick det jättebra. Det var ett andrum att komma dit. Jag kände att jag kunde koncentrera mig, jag har ju alltid gillat att lära mig saker.

Sara skötte skolan och sysslorna som skulle göras på behandlingshemmet, hon trodde att det skulle göra att hon fick åka hem igen.

– Men jag blev kvarhållen där år efter år. Jag försökte få svar på varför de höll mig kvar, men jag fick aldrig det.

Kontakten med familjen begränsades hårt, enligt Sara. Långa perioder hördes de inte alls och det fanns inte möjlighet att prata ostört.

– Jag visste att mina föräldrar inte kunde hjälpa mig när jag fick ett LVU på mig, det kändes bara hopplöst. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde.

Sara upplevde att personal på behandlingshemmet bröt ner de unga. Hon kunde bli lovad att få resa hem till sin familj på helgen, men sedan ändrades beskedet av oförklarliga skäl.

– Jag kanske inte hade det jättebra hemma eftersom jag var isolerad och inte gick till skolan. Men på behandlingshemmet blev det bara ännu värre och jag mådde ännu sämre. Vi var inte värda någonting. Vi utsattes för mycket psykningar av personalen.

Sara upplevde att socialsekreterare från Borås som besökte henne på hemmet var inställda på att hon hade det bra.

– Nu fattar jag att de var oförstående om vad som hände. Personalen kunde övertala dem och prata om hur bra det var. Och hävda att jag ljög. Men det borde ha funnits andra regler för hur de skulle ha kollat upp de här hemmen.

Hon hade känslan av att syftet med behandlingshemmet snarast var att generera pengar till ägarna.

Sara förstod aldrig varför hon inte fick lämna behandlingshemmet.

– Och det undrar jag fortfarande.

När Sara närmade sig 18-årsdagen fick hon beskedet att hon inte kunde räkna med att bli fri ens när hon blev myndig. LVU-placeringar kan fortsätta tills man är 21 år, vilket personalen betonade.

Hon fick bo i behandlingshemmets utslussningslägenhet och jobba på ett kafé, men beskriver att behandlingshemmet fortfarande hade kontroll över henne. Hon fick panik och bestämde sig för att rymma hem till pappa i Borås. När personalen från behandlingshemmet ringde och hotade med polis blev Saras svar att hon i stället skulle berätta för Boråspolisen hur det var på behandlingshemmet.

Nu, nästan 20 år senare, är rymningen det ögonblick i livet då hon varit mest stolt över sig själv.

Hon ler. Rymningen skiftade maktförhållandena. När Sara satte hårt mot hårt förändrades allt.

– Någon dag senare ringde min kontaktperson och sa att jag hade blivit utskriven.

Sara blev väldigt förvånad. Hur kunde det gå så lätt att bli fri efter alla år av tvång? Men hon var lättad. 18 år gammal kände hon att hon kunde börja om på riktigt.

Först bodde hon hos sin pappa, men senare fick hon hjälp av socialtjänsten med egen lägenhet och med att hitta ett jobb. Hon fick också kontakt med psykolog och kurator för att kunna hantera sin ångest, men har aldrig bearbetat tiden på behandlingshemmet.

När Sara var 20 år blev hon gravid:

– Då försvann min depression som jag hade fajtats med under tonåren.

Efter föräldraledigheten började Sara plugga. Hon började på komvux och läste in gymnasiet.

– Jag kände redan på behandlingshemmet att jag inte ville sluta som de ungdomarna. Det var inte så att jag kände att jag var bättre än dem, men jag ville inte sluta i kriminalitet och droger.

Sara talar om ett driv, en slags styrka. Hon ville ha ett jobb och ett normalt liv. Hon började studera till förskollärare på högskolan, men pausade studierna. Nu är hon anställd som barnskötare.

Hon fortsätter att följa medierapporteringen om barn som placeras på hem av olika slag, det är som om hon dras till den.

– Jag läser om de där barnhemsbarnen från förr som fått ersättning. Men vad är det som händer på de här institutionerna nu? Hur många har inte drabbats? Och drabbas fortfarande.

Sara har länge sökt svar på varför hon egentligen hamnade på behandlingshem. En gång försökte hon få ut papper om sig själv från socialtjänsten. Hemma i lägenheten letar hon fram mappen och visar det fåtal sidor hon fick då.

– De sa att det inte skulle vara bra för mig att få se resten av pappren.

Eftersom många frågetecken kvarstår vänder vi oss till Stadsarkivet i Borås där socialtjänsten arkiverar uppgifter om bland annat barns placeringar. Sara följer med. Pappershögen vi får ut är betydligt mer omfattande, över 200 sidor tjock. Bara några få meningar är överstrukna, plus summan som behandlingshemmet fått betalt för Sara.

Enligt regelverket ska ett tvångsomhändertagande omprövas varje halvår. Socialtjänstens återkommande utredning har en särskild rubrik som gäller barnets inställning till vården. Här finns det två till synes standardmässiga uttryck som återkommer gång på gång i dokumenten: ”Sara har viss insikt om att hon behöver hjälp och stundtals uttrycker hon glädje över att hon fått komma till behandlingshemmet, men det beslutet är inte förankrat hos henne.” Och: ”Sara bedöms sakna den insikt som krävs för att kunna lämna ett erforderligt och varaktigt samtycke över tid.”

Hur socialtjänsten fått dessa uppgifter framgår inte.

2004 görs två anmälningar från behandlingshemmet om att Sara vägrar återvända i tid efter permissioner hemma. Behandlingshemmet tar hjälp av polisen för att få tillbaka Sara.

Helt plötsligt, utan närmare förklaring, ska Sara enligt dokument från försommaren 2005 inte längre tvångsvårdas. Men hon ska vara kvar på samma behandlingshem.

– Det här är så konstigt. Jag fick aldrig reda på att de hade släppt tvånget, säger Sara.

Sedan följer tystnad på nästan fem månader i socialtjänstens dokumentation. Nästa dokument är också det sista. Det har skickats från socialtjänsten till behandlingshemmet. En behandlingsassistent skriver att Sara inte klarade jobb och boende i den småländska småstaden, och att hon vill tillbaka till Borås. Sara skrivs ut från behandlingshemmet, men det finns ett glapp på nästan en månad innan dokumentet om detta stämplas in hos socialtjänsten i Borås.

Sara är mycket förbryllad över uppgifterna i dokumentet. Här finns ingenting om att hon rymde, ingenting om konfrontationen i telefon när personalen hotade med polis. Och ingenting om hur socialtjänsten i Borås reagerar på uppgifterna om att Sara plötsligt ska flytta hem efter nästan tre års tid.

– Det är ett så dåligt jobb av socialtjänsten. Fy! Det är slöseri med så många år. År då jag inte fick vara tonåring, år då jag inte fick ha ett så kallat normalt liv.

Dokumenten från socialtjänsten i Borås visar inte på att det skulle finnas problem med missbruk eller kriminalitet i Saras familj. Föräldrarna hade jobb. Det grundläggande problemet, som ligger bakom den 200-sidiga akten, är att Sara inte gick till skolan.

Efter tvångsomhändertagandet rapporterar behandlingshemmet om fina skolresultat, bra bordsskick, att Sara sköter sina tänder och håller ordning på sitt rum. Dokumenten vittnar även om att tonåringen använder svordomar. Enligt vårdplanen, som består av några kortfattade rader text, behöver Sara stärka sitt självförtroende.

Trots alla dokument Sara till sist fått ut kvarstår många av hennes frågor. Varför kunde hon inte ha fått hjälp med ångesten på hemmaplan?

– Det står ju att det blev bättre när jag gick på BUP i Borås och med vissa andra åtgärder. De kanske bara borde ha fortsatt med dem?

Sara beskriver relationen med sin familj som nära, men trots det vet de inte så mycket om hur åren på behandlingshemmet var.

– Vi har inte diskuterat det jättemycket, även om de vet om att jag har haft det svårt.

Brister på behandlingshemmet där Sara var har senare uppmärksammats av både Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Det har bland annat gällt att personal inte har kontrollerats mot polisens misstanke- och belastningsregister, att det inte har funnits tillräckligt med personal, att en ungdom blivit utan skolgång och att verksamheten inte uppfyllt lagens krav. Bolaget gick i konkurs för några år sedan. Tillståndet drogs in.

Sara själv har förändrats.

– Jag har gjort en resa från hur jag var då jag växte upp. Jag har blivit mer öppen som person, gladare och i grunden positiv. Jag älskar att hjälpa andra människor och tycker att det är viktigt att se andra som har det tufft.