Undersköterska och landslagsspeaker: ”Hörde hur det viskades – var inte hon Elfsborgs mediechef?”

Vågen är inne på ännu ett publikvarv på nationalarenan i Solna. Händer sträcks upp i luften vid rätt tillfälle och rycks ner igen några sekunder senare.

Det knäpper till i högtalarsystemet.

– Matchens lirare har utsetts till…

Någon halvsekunds konstpaus tar vid.

– …nummer 14 i Sverige: Jesper Karlsson!

Speakerrösten skriker ut det sista och möter publikens jubel och applåder. Att prisa just ex-elfsborgare Karlsson är speciellt för Catalina Bruna, 48.

– Det är som en liten Elfsborgsfamilj här, trots att det är landslaget, konstaterar hon en knapp timme senare.

Hennes landslagströja med efternamnet och nummer 9 på ryggen är fortfarande på men pulsen lägre och skrattet nära. Bara en liten stund har gått sedan hon stått på Friends Arenas gräsmatta och snackat gulsvarta minnen med Viktor Claesson och Marcus Rohdén. Innan dess har assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren, med drygt elva år i Elfsborg bakom sig, kommit fram och kramat om den välbekanta speakern.

– På ett sätt känns det precis som för tio år sedan. Och på ett annat sätt känns det som att en evighet har gått, säger hon.

Ett drygt dygn tidigare har Sveriges landslagsspeaker gått hem från jobbet som undersköterska på BB i Borås. Hur skapades den yrkeskombinationen?

För att komma till svaret på den frågan har vi slagit oss ner i köket på hennes och sambon Thomas nyinköpta villa i Brämhult.

Vi behöver pausa nutiden och backa bandet en bra bit. När vi trycker på play är det hösten 2009 och Catalina tackar ja till en anställning i IF Elfsborg. Ett par år tidigare har webb-tv blivit stekhett.

– Jag hade praktiserat på Amelia i Stockholm och vikarierat på Borås Tidning i olika omgångar, och när det small till med webb-tv fick jag vara med och starta upp BT-TV.

Efter att ha frilansat även för Elfsborgs egen digitala tv-satsning ville klubben alltså binda upp henne på riktigt – och så blev det.

– Det tog typ två veckor efter att jag hade skrivit på anställningsavtalet, sedan insåg jag att jag var gravid. Jag jobbade fram till sommaren 2010, sedan var jag mammaledig.

När hon kom tillbaka, 2011, höjdes såväl tempo som temperatur i den gulsvarta Boråsklubben rejält. Tränaren Magnus Haglund hade gjort sitt – för den gången.

– Första dagen som jag var tillbaka hamnade en ”hej då Haglund”-intervju på mig, minns hon.

Även medieansvarige Göran Lohne hade lämnat klubben i samma veva – och ungefär samtidigt som Jörgen Lennartsson blev ny tränare i Elfsborg fick också Catalina en annan roll.

– Jag fick frågan om att bli medieansvarig, och det var klart att jag ville det. Eftersom Göran slutade innan jag var tillbaka blev det aldrig någon riktig överlämning så det var kaos till en början men jag var hungrig och tyckte att det var kul.

Arbetstakten ökade hela tiden, mängden jobb likaså. Elfsborg vann SM-guld 2012, intresset utifrån var större än någonsin och Catalina var ensam om att vara anställd på klubbens medieavdelning.

– Samtidigt som det var väldigt roligt att arbeta – och rent av leva – mitt i den framgången så var det ett tempo som inte var hälsosamt. Guldtippade lag har väldigt mycket medieintresse kring sig och min telefon ringde hela tiden. Jag svarade dygnet runt.

Klubbens hemsida byggdes om, sociala medier tog allt större plats – och det tillsammans med uppgifter som redan innan hade utgjort en heltidstjänst.

– Jag var med på träningsläger utomlands, bortamatcher, Champions League-kvalet 2013, Europa League. När det egentligen var dags för semester jobbade jag.

Parallellt skulle ett privatliv fungera.

– Småbarn, husrenovering och en pappa med Alzheimers som gick bort 2012 – det var mycket som skulle hanteras.

Så fortsatte det – i flera år. Klubbens uppbrott med Jörgen Lennartsson, cupguldet 2014, Klas Ingessons tragiska död – stora händelser som behövde hanteras på ett betydligt mer mänskligt plan än bara sportsligt.

Och någonstans där tog det stopp för Catalina.

Ekorrhjulet snurrade för fort.

– Jag vet att jag var med på A-lagets träningsläger i början av 2015 och att jag i det skedet höll på att skriva klart verksamhetsberättelsen för det gångna året. Och det var efter att den hade skickats iväg, när den var korrekturläst och klar, som jag kände att det inte gick längre.

Hon fortsätter:

– Jag hade flaggat länge för att det inte gick att fortsätta på samma sätt, jag behövde avlastning. Samtidigt, så länge det fungerar så fungerar det ju. Och det fungerade för alla utom mig. Men efter att verksamhetsberättelsen var klar sa jag att jag kommer att bli sjuk om jag inte får hjälp av någon.

Önskemålet fick gehör, i februari–mars 2015 skulle nyanställde Karl Åkerström stärka upp och fördubbla personalstyrkan på Elfsborgs medieavdelning.

– När han skulle börja sa jag att jag bara behövde vila upp mig. Jag var helt slut. Jag svimmade, glömde bort grejer, hade näsblod, hörselbortfall, synbortfall, kunde inte sova på nätterna, hade skilt mig… Det var så mycket.

Hon sa till klubben att hon behövde vara hemma en vecka.

Det gick ett år innan hon var tillbaka på riktigt.

Catalina hade om inte gått så rusat rakt in i den berömda väggen. All stress hade tagit ett grepp om henne utan att vilja släppa.

– Jag kom tillbaka på 25 procent efter sommaren, och under 2016 var jag med på heltid igen. Men då var det liksom över, det var inte roligt efter det.

– När man har bränt ut sig så jävligt som jag gjorde blir man aldrig som förr igen, man är en annan person på så många olika sätt. För att jobba i en förening måste man brinna för det, vara entusiast och slita mycket ideellt. Som jag gjorde de första åren, även om det var omänskligt.

Catalina kände att hon inte var den hon ville längre och att hon inte längre klarade av den stress som fanns i yrket.

– Jag bestämde att jag på sikt måste göra något annat.

Exakt vad hade hon inte kommit fram till 2018 – men på sommaren slutade hon ändå i Elfsborg.

– Jag hamnade på ett textilföretag, Wasa Sweden, som säljkoordinator. Jag gick dit åtta och hem fyra, ingen ringde mig utanför arbetstid och det var precis vad jag behövde där och då. Det var inte roligt, det handlade om knappar, dragkedjor och andra döda ting. Jag ser mig själv som kreativ, så det blev tråkigt. Men jag hade fina kollegor som jag mådde bra av och trivdes med.

Sedan kom nästa motgång – vilken slog till på både personlig och global front.

Coronapandemin var här.

– Textilbranschen gick rakt nedåt. Jag var sist in och en av tre som fick lämna.

Arbetslös mitt i pandemin, vad göra?

– Jag sökte alla jobb som fanns att söka. Från mediechef till städ – allt däremellan. Men jag fick ingenting; antingen var jag överkvalificerad eller inte alls aktuell. Som kvinna och närmare 50-strecket var jag inte så het på arbetsmarknaden.

Hon valde att börja plugga.

– Jag tänkte att det alltid kommer att finnas jobb inom vården, och undersköterska borde jag klara av att läsa till.

För att få ekonomin att gå ihop jobbade hon under tiden extra på förskola, lager och inom vården – enorma kontraster gentemot den profilerade roll hon haft i Elfsborg några år tidigare.

– När jag gick på DHL och drog lagervagnen hörde jag hur det viskades: ”Är inte det hon som var mediechef i Elfsborg? Vad gör hon här?”.

48-åringen skrattar när hon tänker tillbaka på det.

Men hon skrattade inte då.

– Det kändes, det gjorde det. Man är ju sitt yrke på många sätt. Och jag kände dessutom att jag hade varit jävligt duktig på mitt jobb men att sjukdomen tog det från mig. Det finns en enorm sorg i det än idag, jag blir ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att kunna jobba med sådant – jag fixar inte det. Det är lite som en fotbollsspelare som inte blir frisk nog efter en korsbandsskada.

Vad saknar du mest?

– Gemenskapen vi hade. Omklädningsrumsjargongen. Jag har alltid trivts med den, och upplevde att andra trivdes med mig i den miljön också. Jag fick jobba med det jag känner att jag kan och är bra på: att skriva och prata inför folk. Jag kan känna att det är ett slags slöseri att jag inte kan jobba med det längre.

Kunde Elfsborg ha gjort något innan det gick så långt?

– Med facit i hand, absolut. Det var alldeles för hög press och jag drog ett enormt lass, men jag tillät det också. Alla jobbade häcken av sig där. Men utbrändhet var inte så etablerat då, och utmattningssyndrom visste man knappt vad det var. Jag är övertygad om att nästan alla arbetsgivare hanterar den frågan annorlunda nuförtiden.

Går du på Elfsborgsmatcher?

– Inte så ofta. De första åren var det jobbigt att känna att man inte längre är en så central del av klubben och matcherna som man tidigare varit. Men det är alltid roligt att träffa de gamla kollegorna, Stefan Andreasson är fortfarande en god vän precis som flera andra som både jobbar kvar och har slutat. När man träffas är det alltid stora famnen.

De där extrajobben under pandemin innebar inte bara lön på kontot och nyfikna blickar – utan visade sig också bli startskottet för en helt ny karriär.

– Jag hade aldrig tidigare jobbat med barn, men jag upptäckte på förskolan att jag tyckte att det var magiskt. För dem var jag bara Catalina, jag var inte duktig eller så. Jag var jag.

När hon var utbildad undersköterska sökte hon förra året sommarvikariat på en barnavdelning på Säs, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås.

– Jag fick inte det, men jag fick på BB. Jag var där under sommaren, trivdes jättebra, fick fortsätta och är sedan i våras tillsvidareanställd.

Hon ler när hon säger det.

– Det är en helt annan värld – på så många sätt. Jag gillar inte begreppet högstatusjobb och jag ser absolut inte mitt nuvarande som lågstatus, men jag vet att vissa har satt den stämpeln. Det är vi som hinner se och prata med patienten och jag känner att det vi gör betyder mycket för nyblivna föräldrar och nyfödda barn.

Att själv ha fött två barn spelar också in, menar Catalina.

– Jag har varit med om ett kejsarsnitt och en vanlig förlossning. Min son var på neonatalavdelningen så jag har legat på BB utan bebis. Jag förstår mammorna som ligger där och det hoppas jag märks och skänker någon form av lugn eller trygghet till dem.

Många delar av yrket är inspirerande, men det finns förstås också tuffa.

– Har man sett hur ett akutteam jobbar både med spädbarn och föräldrar när barnet inte kan andas, då känner man att fotboll inte är lika viktigt längre. Det är så vitt skilda grejer.

Fem år har gått sedan Catalina lämnade jobbet i Elfsborg, men helt har hon alltså inte släppt idrottens värld. Ibland hänger hon av sig den blå sjukhusrocken, stämplar ut från Säs och tar sig till någon av landets största fotbollsarenor. Där greppar hon mikrofonen och sköter snacket under dam- som herrlandskamper, cupfinaler – och Champions Leagues damfinal 2021.

– Sista åren i Elfsborg var jag speaker, och i samband med en damlandskamp på Borås Arena 2017 användes hela Elfsborgs matchorganisation.

Det gick så bra att hon därefter fick frågan från förbundet om hon ville ta speakeruppdraget för damlandslaget permanent.

Efter sista speakeruppdraget i Elfsborg 2018 hörde Kopparbergs/Göteborg av sig och erbjöd speakerjobb i klubbens damallsvenska matcher. Catalina hoppade på, och följde sedan med när klubben övergick till BK Häcken. Hon fortsatte med uppdraget fram till i vintras.

Då kom frågan om att kliva in i herrlandslaget som speaker – och ett ettårsavtal skrevs på för 2023. Nu kör hon tillsammans med Ola Selmén samtliga A-landskamper i Sverige på både dam- och herrsidan.

– Jag ser det som ett prestigeuppdrag, landslag är ändå den högsta nivån. Dessutom fungerar jag och Ola väldigt bra ihop, vi kompletterar varandra väl och har snabbt funnit sätt att hantera situationer som man inte kan förutse. När Azerbajdzjan plötsligt ska göra ett trippelbyte i matchens slutskede samtidigt som publiksiffra och matchens lirare ska annonseras är det inte alltid så enkelt. Men det brukar bli bra.

Uppdraget måste innebära en hel del stress. Hur hanterar du det?

– Jag hanterar både stresspåslag och adrenalin hur bra som helst, men när jag är klar för dagen kan jag gå hem och ta det lugnt. Det är perfekt. Efter jobbdagen ringer inte telefonen.

Hon fortsätter:

– Jag älskar verkligen att jobba i en sportslig organisation på det sättet igen, där kravbilden är hög, minutschemat måste sitta och jag blir skitsur om jag säger något ord fel. Det är segergester och knutna nävar när allt sitter. Man är ju tävlingsinriktad. Men för mig har det blivit viktigt att kunna stänga av efteråt.

Tillbaka till Friends Arena den där landslagskvällen när Sveriges herrar 4–1-besegrat Nya Zeeland. Catalina Bruna ska strax bege sig tillbaka till kollegorna för att äta tårta och sammanfatta det senaste halvdygnet – sedan ta den korta promenaden till hotellet och sova innan tåget ska ta henne hem till Borås nästa morgon.

Men en fråga återstår.

Den ska visa sig binda samman vad allt handlar om.

Kan du jämföra bästa känslan i dina två olika jobb?

– Här finns adrenalin på en nivå som är svår att få utanför sportens värld. Däremot är det genuin lycka när föräldrar är tacksamma för att man har kunnat hjälpa dem. När de uttrycker hur mycket ens hjälp har betytt när amningen plötsligt fungerar den tredje dagen – det är liksom något annat. På en annan nivå.

Catalina tystnar, men verkar inte ha svarat färdigt. Hon pekar ut mot fotbollsplanen.

– Nu när du ställer frågan på det sättet blir allt så konkret och tydligt. Det som sker här ute inför allt folk är kul, alltså verkligen superkul. Men BB…

Hon lägger handen på hjärtat innan hon slutför meningen.

–…det är på riktigt.