Domstolar vränger lagen

LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) – trädde i kraft den första januari 1994. Tanken var att stärka handikappades och utvecklingsstördas rätt att leva efter egna önskemål. Den allt överskuggande frågan var rätten till eget boende. En funktionshindrad som önskade flytta till annan kommun i enskilt boende skulle få göra så med bibehållen ekonomisk trygghet. Den som ville leva i antroposofiskt eller annat gruppboende skulle få göra detta.

Frågan om vilken part som skulle betala för boendet – om flytten avsåg ”privat” gruppboende p.g.a. att den egna kommunen inte kunde tillhandahålla sådan vårdform – satte snart käppar i hjulet för handikappade som ville flytta. Avlämnande kommun ville oftast avskudda sig betalningsansvaret och överlämna detta till mottagande, vilken ofta nog inte godtog eller ville betala för det ”privata” gruppboendet. Kommunerna hade inte sällan inrättat särskilda lägenheter för handikappade av olika slag. Dessa ville man se utnyttjade. Genom tillsyn vid dygnets olika tidpunkter skulle även utvecklingsstörda kunna placeras i sådant boende, menade optimistiska omsorgspolitiker. Likafullt finns en grupp komplicerat utvecklingsstörda, vilka inte passar in i den kommunala boendeplaneringen. De som under många år av sitt liv har levt i exempelvis antroposofisk miljö måste få möjlighet att fortsätta sin tillvaro under sådana betingelser.

När frågor av denna art prövats i länsrätt och kammarrätt, dömer dessa genomgående till kommunernas fördel. Den som söker prövningstillstånd för att få saken avgjord i närmast högre instans – Regeringsrätten – förvägras detta. Vad återstår att göra för den enskilde, när olika rättsinstanser inte tillgodogjort sig lagens anda? Trots att en lång rad publikationer om hur LSS skall tolkas offentliggjorts, sätter sig domstolar, kommunala tjänstemän och omsorgsstyrelser över detta. Av egen erfarenhet vet jag, att kunskaperna är synnerligen bristfälliga hos dem som har att avgöra andra människors väl och ve.

Människor med särskilda behov kostar förvisso pengar för den kommunala omsorgen. Den statligt finansierade folkpension, som den handikappade erhåller liksom hyresbidraget, kan genom en rejält tilltagen hyreskostnad hamna i kommunens kassa. Däri återfinns säkert ett skäl till att många kommuner ogärna ser funktionshindrade flytta till ”privat” boende.

Vänder man sig till Socialstyrelsens juridiska expertis står denna frågande. Enligt LSS har den enskilde rätt att välja boende och någon av de två kommunerna – den avlämnande eller mottagande – måste betala. Uppgörelsen är en mellankommunal angelägenhet och berör inte den enskilde, familj eller god man. I fall som dessa blir glappet mellan skön teori och sjaskig verklighet påfallande.

En av dåvarande statsrådet Lars-Erik Lövdén framlagd förordning om utjämningsbidrag till kommuner gällande kostnader för LSS-grupper trädde i kraft den 1 mars 1994. Syftet med förordningen var, att staten skulle underlätta för kommuner i fråga om betalning för berörda handikappgrupper. Enligt tidskriften Dagens samhälle (2004:2) framhöll Lövdén, att den nya lagstiftningen kring LSS inte gav något som helst stöd för en kommun att vältra över kostnader på en annan: ”Det är viktigt att kommuner tar till sig intentionen i lagstiftningen och agerar solidariskt i dessa ärenden.” Likafullt pågår f.n. på flera håll i landet upprepade försök från kommuners sida att stjälpa över betalningsansvar för externt placerade människor med funktionshinder. Kommunerna slåss om att bli av med dessa sina oönskade medborgare!

En LSS-kommitté inom riksdagens socialutskott arbetar med att utreda komplikationer kring denna lag. Som engagerad medborgare kan man bara hoppas, att lagtext och direktiv utformas så distinkt och entydigt, att varken domstolar eller socialtjänstemän i fortsättningen behöver tveka om hur lagen skall tillämpas.

Jurister av olika slag inklusive domare, socialtjänstemän och omsorgsstyrelseledamöter borde erbjudas kurser i hur LSS är avsedd att verka. Vad som f.n. sker på olika håll i Sverige är inget mindre än lagvrängeri från myndigheters sida, vilka har att bevaka och tillgodose intressen för samhällets allra svagaste invånare. Vid tolkningen av en lagtext måste rimligtvis avsikten bakom lagen tillmätas avgörande betydelse. Det är väl genom att taga fram denna en uttolkare kan klargöra bokstavens ursprungliga innehåll, d.v.s. lagens anda. I namn av ”rättslig praxis” sätter sig domstolar och omsorgsmyndigheter i dag över de intentioner som en gång motiverade tillkomsten av LSS och dess olika direktiv.

Olof Hägerstrand

ordf. i Camphill Häggatorp, Vedum