Vågar du bli gammal?
Att minska arbetslöshet och utanförskap står med rätta högt upp på den politiska dagordningen. Det gör också frågan om hur vi ska klara framtidens pensioner och äldreomsorg.
En åldrande befolkning borde vara något positivt, men måste också hanteras väl om samhällsekonomin ska fungera. Problemet är inte att det blir allt fler äldre, utan att den arbetande befolkningen minskar i antal. Därför måste fler komma i arbete och fler arbeta längre upp i åldrarna för att bidra till den ekonomiska tillväxten.
Ofta förundras vi över hur litet som görs i Sverige för att anpassa ledarskap och arbetsorganisation till de äldres behov i arbetslivet.
Jobbavdrag och full lön för 80 procents arbete för den som fortsätter arbeta längre upp i åren kan säkert vara bra, men löser inte grundproblemet. Detta handlar om de negativa attityder som finns mot äldre i vårt land.
För några år sedan genomförde dåvarande HTF en undersökning som visade att fler känner sig negativt behandlade i jobbet på grund av sin ålder än för att de råkar tillhöra ”fel” kön. Hög ålder är visserligen inte det enda som kan vara ”fel” i jobbet, men det verkar vara det värsta.
Denna och senare undersökningar bekräftar bilden av de fördomar och schabloner som utgår från en människas ålder, vare sig det gäller i arbetslivet eller samhället i stort. Denna inställning vill jag att vi ska hjälpas åt att ändra. Ty en människas intressen och engagemang upphör inte vid fyllda 65 år. De varar livet ut.
En ung kvinna beskrev för en tid sedan i GP hur hon upplevde tiden som sjukvårdsbiträde på ett sjukhem i Göteborg. Hon fick klart för sig ”hur långt ned på prioriteringsstegen våra gamla står. I princip all typ av guldkant som någonsin funnits i deras tillvaro togs ifrån dem.”
För att inte fler ska hamna i en liknande situation presenterade regeringen förra året förslag om en värdighetsgaranti i äldreomsorgen.
Värdighetsgaranti kan låta ambitiöst och ska så vara. För vem vill exempelvis ha färdigpaketerad mat hängande på dörrhandtaget någon gång i veckan? ”Människoförakt på fat”, kallar stjärnkocken Leif Mannerström detta. Även äldre personer behöver näringsrik mat som smakar och luktar gott. Därför är det en skrämmande utveckling i många kommuner att färdigmat från närmsta butik blivit hemtjänstens bidrag till mathållningen.
Eller vem vill tvingas bo kvar hemma i något som liknar husarrest när ensamhet och krämpor gör livet svårt att leva? Bostadspolitiken måste på ett bättre sätt än hittills planeras utifrån de äldres behov i fråga om tillgänglighet, trygghet och gemenskap. Och förresten, varför skulle man inte redan vid nyproduktion av bostäder beakta att vi alla blir gamla om vi får leva länge. Då vill de flesta bo kvar i sin egen lägenhet om det är möjligt. Därför borde det byggas bostäder som redan från början är lätta att omvandla från ”vanlig” bostad till anpassat boende utan alltför stora ingrepp.
Avslutningsvis. Vi tror inte odelat på teorin som säger att om vi bara får fler utförare inom äldreomsorgen så kommer kvaliteten automatiskt att höjas. Nej, problemen är mer komplexa än så. Vi måste anlägga en helhetssyn på de äldres behov vare sig det handlar om medicinering, mat eller boende.
Specialisering är bra, men har tyvärr fått utvecklas på bekostnad av samordning och sammanhang. Äldrevården ska utgå från individens behov och kräver därför samverkan mellan olika aktörer som bidrar med sina olika kompetenser. Med ett sådant synsätt står individen i centrum, inte de utförda prestationerna.
Jöran Rubensson
Förbundsordförande i SPRF
Tore Aronsson
Ordförande i SPRF Avd. 83 Borås
