De 27 kvadratmeterna är välplanerade och rymmer ett matbord med plats för fyra stolar, en säng och en soffa med ett bord framför. Köket är långsmalt och sträcker sig till entrén. Längs ena väggen släpper två fönster in det sista ljuset av decembereftermiddagen utanför.

– 2020 var inte mitt bästa år...

BT skrev i våras att Elfsborgs simstjärna tagit hjälp av mental träning för att ta nästa kliv i karriären. Nu avslöjar hon att det i själva verket handlade om att hon drabbats av psykisk ohälsa, vilket Markbladet var först med att berätta.

– För mig känns det väldigt skönt att prata om det nu.

Simmaren har precis landat efter skolan innan hon ska vidare till Filborna Arena för ett simpass. Hemma i den ombonade ettan i Helsingborg, som nästan blev som ett fängelse när pandemin slog till.

– Jag satt här hemma och kunde ju inte röra mig så mycket. Antingen satt jag här i soffan och pluggade eller så satt jag vid bordet.

I januari och februari 2020 gick det bra i bassängen. Ett halvår hade gått från det att hon flyttat hemifrån, rutinerna började sätta sig.

– Jag tänkte att det skulle bli mitt år. Vi hade ändrat träningsupplägget en del och det hade varit lite av en chock de första månaderna. Men så började jag komma in i det.

Men istället för att få ett genombrott förändrades tillvaron radikalt. Med distansundervisning, hemifrån de 27 kvadratmeterna, inställda tävlingar och nya träningstider.

– Jag blev instängd. Här satt jag i pyjamas och kollade in i min datorskärm.

Hon tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det var som egentligen hände, vad det var som utlöste allting.

– Jag vet bara att det blev värre och värre. Det blev en ond cirkel av att bara sitta hemma. Jag är en social person och blev helt isolerad. Jag behöver träffa människor och tävla. Det är vad mitt liv kretsar kring. Och när det stängdes av hade jag ingenting att vara glad för när jag vaknade på morgnarna.

Åstedt återkommer ofta under samtalet till hur viktigt det är med rutiner, nu var det som att mattan under hennes fötter rycktes undan.

– Rutiner får mig att må bra.

Inne i den lilla lägenheten trodde hon det värsta.

– Jag tänkte att hela jorden skulle gå under. Jag fick panikattacker. Det var ren panik, det kändes som att jag hade tvångskläder på mig.

Hon blev osocial.

– Det är klart att jag haft vänskapsproblem någon gång tidigare, men just då övertänkte jag precis allting. Om någon inte hälsade så trodde jag att hon hatade mig. Små saker blev alldeles för stora.

Hon började hoppa över träningar, men kände sig stressad över att hon missade dem.

– Jag tänkte att jag måste träna, träna, träna, träna....

Till slut blev situationen ohållbar och hon vände sig efter att ha pratat med sina föräldrar till sin tränare, Sten Williamsson.

– Vi hade ju bara känt varandra i sex månader då, så det hade varit svårt för honom att läsa mig. Nu känner han mig bättre än vad jag gör själv.

Hon slussades snabbt vidare till en idrottspsykolog i Malmö.

– Allt är dimmigt från den här perioden. Jag kommer inte ihåg några detaljer, jag mådde så dåligt.

Hon pratar om en period som varade från mars till december. Och lite under våren.

Sen ett halvår tillbaka mår hon bra igen, hon känner sig trygg med verktyg hon fått från psykologen och kontakten har glesats ut. Nu för hon en glädjedagbok med saker att se fram emot.

– Jag har inte haft en panikattack på länge, det är klart att jag har vanlig ångest men ingenting som jag inte kan hantera. Jag vet hur jag ska tänka. Nu känner jag glädje i allting och jag har väldigt lätt för att vända negativa saker till positiva. Ingenting kommer kunna bli så dåligt som det var förra året, jag känner ingen motgång längre.

Och då har också resultaten kommit.

– Detta är mitt bästa år hittills.

Hon känner också glädje i att gå och träna numera.

– När jag mådde dåligt kunde jag räkna minuterna tills jag fick gå upp ur bassängen. Allt var negativt. Jag kunde inte ge hundra procent på träningen så då var det inte lönt att ens gå dit.

Under en elitsimmares kalenderår, är högst tre veckor under sommaren lediga – förutom någon enskild dag kring jul.

– Det är väldigt intensivt. Nu är det simningen som gäller, jag är bara 18 år och har hela livet på mig att semestra efter min karriär.

Det är det värt menar hon.

– Nu efter både EM och SM tycker jag det. Jag blir gladare av att ta en EM-finalplats och träna än att ta ledigt en dag från simningen. Det är uppoffringar man måste göra.

Målet är att nå OS.

– Jag tänker bli bäst i världen. När jag började fyran skulle vi skriva om oss själva och jag skrev då att jag skulle ta ett OS-guld. Sen där och då har jag velat det.

Nu är hon på rätt plats för att satsa mot det målet, på RIG i Helsingborg.

– Här får jag de bästa träningsmöjligheterna man kan hitta i Sverige.

Det är viktigt för Åstedt att vara öppen med sin psykiska ohälsa.

– Jag vill visa att man kan klättra upp, och prestera. Jag kommer aldrig tveka över att ta kontakt igen om jag skulle må sämre.

Då, när hon mådde som sämst, var hon inte öppen med det.

– Jag var bra på att dölja att jag mådde dåligt, det är först nu jag pratar om det. Mental hälsa är minst lika viktig som träningen. Hade jag inte tagit hjälp hade jag inte lyckats som jag gjort det här året.

I ett vitrinskåp ligger senaste skörden av medaljer. Alla från SM i november. Tre JSM-guld, två SM-brons i lagkapp, ett individuellt SM-silver och två individuella SM-brons.

– Det är helt sjukt egentligen.

Åstedt är hoppfull inför framtiden. Närmast väntar Swim open (i slutet av mars), som också är kvaltävlingen till VM i Japan i maj.

– Jag vill kvala så klart och jag känner att jag är i frisimseliten.

Därefter går EM i Rom i augusti.

– Dit vill jag absolut.