Den 26:e mars föddes en elefanttjej. I måndags kom kalv nummer två, en välmående liten kille på dryga 100 kilo efter en okomplicerad förlossning.

– Vi har firat också! Det är en stor grej. Sett till det lilla så är det en stor grej för Borås djurpark. Sett till det stora har hotbilden mot arten ökat, säger Therese Hård, zoologisk chef.

Han är både morbror och lillebror till den som föddes innan påsk, eftersom de har samma pappa, men mammorna är mor (Dudu) och dotter (Panzi).

När BT besöker den två dagar gamla kalven är han glad och håller sig nära mamma Dudu. Det är värre med systern. Hon har förskjutits av flocken.

– Till en början försökte hon främst att dia på mormodern, som då ännu inte fått sin kalv. Hon hade snarare förvärkar och släppte inte alls till så mycket näring.

Den lilla kalven blev slö och tappade livskraft. När brorsan föddes styrdes gruppens fokus istället honom. Nu finns hon i utrymmena bakom hagen. Tillståndet är akut.

– När vi märkte att hon inte var en del av flocken agerade vi snabbt. Nu intensivvårdsbehandlas hon. Det är syrgas, dropp, mediciner och ständiga blodkontroller. Vi kämpar för att hon ska överleva.

Förhoppningen är att de genom insatsen ska få den lilla att bli livskraftig igen. Då ska den försöka introduceras tillbaka till gruppen.

– Det här är en helt självbestämmande grupp. Det är flockens beslut. Vi kan inte påverka över vad de beslutar.

Elefantavel är en tålamodsprövande syssla. Känslorna hos personalen är blandade.

– Vi har ju ett perspektiv som är på 50-100 år i det här. Dräktigheten är dessutom 22 månader. Så i nästan två år har vi väntat på att kalvarna ska komma.

– De är hjärtskärande att se henne så svag, samtidigt har vi ett litet underverk som springer omkring här ute och sprider glädje.

När det kommer till namnen på kalvarna så är de ännu inte bestämda. Klart är att det blir swahiliska namn.

– Det ska vara ett namn som beskriver personligheten. Det blir ett namn som djurvårdarna kommer överens om när de lärt känna kalven.