Men framför allt forskar han sedan 20 år på korsbandsskador vid Linköpings universitet.

– När jag började tänkte jag att: ”Här skall jag kunna hitta svar.” Men ju längre man håller på desto ödmjukare blir man. Under varje sten man lyfter på ligger tre nya. Rent allmänt vet vi inte så mycket om korsbandsskador som man hade önskat.

Klart är att tjejer löper mer än dubbelt så stor risk som killar. Allra störst bedöms risken vara i slutet av, eller just efter puberteten.

På elitnivå räknar man med att herrallsvenska lag har 0,4 korsbandsskador per säsong, medan damallsvenska har 0,7. Totalt innebär det att det årligen brukar vara sex–sju i herrallsvenskan och åtta–nio i damallsvenskan.

I fjol noterades dock en stor ökning i damernas högsta serie. Redan i mitten av juli hade man räknat in tolv avslitna korsband.

– Det var en väsentlig ökning. Det liknade den topp vi såg innan EM 2013 i Sverige, säger Waldén.

Under 18 månader från januari 2012 till och med juni 2013 drabbades 28 damallsvenska spelare av korsbandsskador.

Där och då blev klubbarna mer medvetna om riskerna. Sedan dess hade man fått ner antalet. Fram tills nu.

Många kopplade fjolårets ökning till en söndertrasad säsong till följd av coronapandemin. Markus Waldén är dock långt ifrån säker på sambandet.

– Man pratade om det täta spelschemat, och därmed större belastning. Men merparten av skadorna kom i april och maj, och då är det svårt att se belastningen som en enskild faktor. Tyvärr hade vi ingen pågående skadestudie i damallsvenskan förra året så det är mycket information som fattas, säger Waldén.

Han konstaterar att en sak som ändå sticker ut är att nio av de 14 drabbade hade haft minst en tidigare korsbandsskada.

Just att redan har haft en korsbandsskada är den enskilt största riskfaktorn för att åka på en ny. På tjejsidan kan det vara förenat med en 30-faldigt ökad risk. Och nästan en av fem som blivit korsbandsskadad får en ny smäll inom fem år.

Även ärftlighet är en riskfaktor.

– Om man har en spelare som säger att: ”Jag drog korsbandet för tre år sedan, och både mamma och lillasyster har haft korsbandsskador” – då är det väldigt hög risk att drabbas igen.

I en artikel i tidningen Svensk Idrottsmedicin förra året frågade sig Waldén och fem medförfattare om de, med tanke på den kraftigt förhöjda risken att drabbas av ytterligare korsbandsskada, verkligen gör rätt i att låta unga, drabbade tjejer återgå till högriskmiljön elitfotboll, i synnerhet efter genomgången andra korsbandsskada.

– Naturligtvis är det individens fria val som gäller. Men vi läkare bör nog hjälpa till genom att ge så pass bra underlag att spelarna fattar det beslut som är medicinskt bäst – inte på kort, utan lång sikt. Det är ju inte så roligt att vid 40 års ålder inte kunna lattja med bollen med sina barn, säger Waldén.

Det var inte bara i damallsvenskan man kunde notera en stor ökning av korsbandsskador i fjol. Sjuhäradsbygdens sju lag i ettan och tvåan drabbades totalt av 13 stycken – en väldigt hög siffra. Och lite oväntad.

– Normalt ökar risken för korsbandsskador med spelnivån. Det är alltså störst risk i eliten, säger Waldén.

Varför är det så?

– Vi vet inte i detalj. Men troligtvis hänger det ihop med farten och intensiteten.

En klubb som drabbades hårt var Brämhults IK. Därifrån rapporterades tre avdragna korsband på cirka två veckor efter sommaruppehållet. Det är inte helt ovanligt att skadorna på det sättet kommer i klump, eller i kluster.

– Vi har sett och försökt studera det här. Men kom aldrig fram till något vi kunde dra slutsatser från, säger Waldén.

Han påtalar först att det kan finnas en slumpfaktor. Sedan kommer han in på mentala faktorer.

– Sådana kan skapa en psykisk press, som i sin tur leder till skador. Corona skulle kunna ha gjort det i fjol.

– Men jag tror ofta att det kan handla om multifaktorer, alltså flera saker samtidigt. Annars är det svårt att förklara varför korsband ofta går av vid en vanlig vändning utan kontakt, en sak som spelaren gjort 10 000 gånger tidigare.

För muskelskador finns det tumregler som säger att skaderisken ökar dramatiskt under sista kvarten i varje halvlek, samt om man har mindre än 72 timmar mellan matcher. Liknande data saknas för korsband.

– Det är snarare tvärtom. De flesta korsbandsskador sker tidigt, ofta första kvarten i den första halvleken. Så mycket handlar nog om vad som hänt innan.

Vad skulle det kunna vara?

– Vi gjorde djupintervjuer med de som skadade sig vid toppen 2012/13. Det är ju ett litet material, men det kröp fram två saker. Det ena var att många hade en annan skada med sig. Det andra var att flera hade någon livsrelaterad stress som störde fokus.

Det är nu upptakt för en ny fotbollssäsong. Frågan många tränare ställer sig är hur man skall jobba för att undvika att drabbas av lika många korsbandsskador som i fjol.

– På elitnivå tror jag att det skulle göra stor skillnad att ha läkare nära lagen. Det finns inget medicinskt skäl att ha sämre stöttapparat för dam- än för herrlag. Nu har alla klubbar i allsvenskan bra medicinska team, medan det varierar i damallsvenskan. Och elitettan vågar jag knappt tänka på…

– För ungdomar och lag i lägre divisioner kan man komma långt med förebyggande program som knäkontroll. Landslaget kör knäkontroll, och jag brukar säga till tränare att: ”Kan landslaget, kan ni också.”