Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Hanteringen av Ulricehamns stadsbibliotek är en skamfläck för kommunen
En gång, när jag skulle fylla i en faktaruta om mig själv, fick jag frågan om vad som är det bästa med Ulricehamn. Mitt svar blev ”det stora utbudet och de korta avstånden”.
Detta blev extra uppenbart när jag som förälder började skjutsa till diverse fritidsaktiviteter. Inom ett par kilometer finns en uppsjö av alternativ för fysiskt aktiva flickor och pojkar. Vardagskvällar och helger kan vara rätt köriga i en barnfamilj, men det känns och har alltid känts lyxigt att på ett så smidigt sätt kunna lämna på träningar och engagera sig i några av föreningarna. Det har under åren handlat om allt från fotboll, handboll, längdskidåkning och simning till dans, friidrott och konståkning. I andra familjer kan listan se helt annorlunda ut.
”Det stärker bilden av en kommun som prioriterar kropp framför själ, kondition framför kunskap.”Kajsa Kettil
Att barn (och vuxna också för den delen) mår bra av motion är ingen nyhet. Men insidan då? På den punkten får småstaden faktiskt underkänt. När jag var relativt ny i staden räknade jag ut att familjens förstfödda barn skulle börja högstadiet samma höst som det nya biblioteket enligt planerna skulle invigas i centrum. Det var vid denna terminsstart, men i stället för invigning kan planerna nu vara tillbaka på ruta ett.
Det stärker bilden av en kommun som prioriterar kropp framför själ, kondition framför kunskap.
Det bör visserligen tilläggas att kommunala Musikskolan erbjuder undervisning i både musikinstrument samt kreativa aktiviteter som sång och teater. Och det finns ett Folkets hus med ett visst utbud av biofilmer, teaterföreställningar och liknande. Men själva hjärtat i en centralorts kulturverksamhet – ett stadsbibliotek värt namnet – saknas. Och så har det sett ut i över 40 år.
1977 inleddes de första planerna på ett nytt stadsbibliotek, eftersom de befintliga lokalerna i den före detta industrifastigheten Nämndhuset redan då bedömdes som undermåliga.
Under åren har mycket skattemedel lagts på att utveckla området Lassalyckan som har växt till en kombinerad idrotts- och friluftsanläggning många större kommuner bara kan drömma om. Satsningen har ökat bygdens attraktivitet och fått många ulricehamnare att bli extra stolta över sin hemort. Det är fantastiskt! Utan anläggningen hade inte världscupen i längdskidor kunnat anordnas 2017, 2019 och 2021. Inte heller skulle området året runt sjuda av liv från hockey, konståkning, fotboll, orientering, boule, cykling, löpning, promenader, padel, gym med mera.
Men en kommun med ambitioner att växa och blomstra kan inte nöja sig med de – visserligen meningsfulla – värden som fysisk aktivitet och föreningsgemenskap ger. Se bara på Borås. Medvetna satsningar har lett till att besökare från andra orter, inte minst Göteborg, vallfärdar till staden för kulturupplevelser.
En liknande utveckling i Ulricehamn ser ut att dröja. Nyligen ifrågasatte moderaten Wiktor Öberg, andre vice ordförande i kommunstyrelsen, de långt gångna planerna på ett nytt stadsbibliotek i den så kallade Ica-fastigheten mitt i centrum. Detta på grund av kostnader och bristande hantering. Han föreslog att planerna stoppas och att kommunen ser sig om efter en lämplig placering för ett nybygge.
Det går absolut att argumentera för att den nuvarande lösningen inte är bästa möjliga, och turerna har helt klart varit kostsamma redan innan någon spade har satts i jorden. Ulricehamns Tidnings chefredaktör Henrik Erickson skrev nyligen i en krönika att planerna på det nya kulturhuset/biblioteket har kostat skattebetalarna uppskattningsvis runt 50 miljoner kronor i form av arbetstimmar, konsultarvoden med mera.
Dessutom har Öberg rätt i att den tänkta placeringen inte är klockren.
Ett större kulturhus än vad som ryms i den befintliga fastigheten vore till exempel att föredra, förslagsvis vid Ulricaparken intill sjön Åsunden ett par stenkast bort. Samtidigt får det finnas en gräns för hur länge en fråga kan dras i långbänk.
Den gränsen ser ut att ha passerats. Häromdagen berättade flera biblioteksanställda i Ulricehamns Tidning att de har fått nog. Lokalerna, som var en tillfällig lösning redan vid inflytten 1977, har i decennier behövt lappas och lagas. Personalen vittnar om hälsoproblem som huvudvärk och allergier som tros ha koppling till främst fuktproblem.
Att anställda tvingas arbeta under dessa arbetsvillkor är bedrövligt, och att besökare år ut och år in möts av silvertejpat golv och utplacerade hinkar som fångar upp regnvatten från taket, det är inget annat än ett misslyckande för samtliga politiska styren sedan slutet av 70-talet.
Nästa år går kommuninvånarna till valurnorna igen. Biblioteksfrågan förtjänar att påverka valresultatet.
