En enda att tacka
Visst bjöd lördagen på, vilket jag förutspådde i gårdagens blogg, smörstekta kantareller och ett glas vin därtill. Och senare på kvällen hamnade jag framför datorn och kollade jag på BT:s nätupplaga. Där stod det att Kretsloppet hade varit en succé.
Jag borde nog varit med ändå. Eller åtminstone sprätt omkring i start- och målområdet och upplyst folk om att det minsann var jag som med millimeterprecision och i mitt anletes svett hade handskurit den och den och den (och här skulle jag ha pekat med hela handen) skylten och att jag verkligen hade offrat mig och fått ont i ryggen och att jag därför inte kunde vara med i Kretsloppet. Faktiskt var det så.
Sedan skulle jag ha gått till den lokala radiostation som sände direkt från Kretsloppet. Stövlat in där och tagit över micken och citerat Winston Churchill: Aldrig har så många haft en enda att tacka för så mycket.
Hmm, okej då. Winston Churchill sade kanske inte exakt så. Men så bodde han ju inte i Borås, eller för den delen handskar en endaste affisch till Kretsloppet. Fast å andra sidan satt han antagligen inte heller hemma och var avundsjuk på alla glada människor som deltog i årets löparfest i Borås.