Sanna och Kristina

Jag fick ett foto - taget igår - ifrån en god vän som bor en bit utanför Kiruna. Fotot föreställer två grannflickor till min vän, Sanna och Kristina som är ute och går med sina renar. Jag tycker bilden är så vacker. Den bär på förväntan, en förväntan som jag som vuxen har glömt bort. Förlåt mig Sanna och Kristina, men utan att fråga om lov tar jag lite av er hoppfullhet och ger till mig själv. I en värld fylld med TV- och tidningsbilder av krig, miljöförstöring och katastrofer, behöver jag och många med mig, bilder av förväntan att hämta kraft och hopp ifrån.

Fotot fick mig också att associera till alla människor där uppe i norr som ger sig ut och pimplar när isen lagt sig på sjöarna kring Kiruna. Ett välbesökt pimpelställe är Torneträsk och jag minns första gången jag såg denna Sveriges sjunde största sjö. Det var i september 1993 och jag hade inte bott så länge i Kiruna. Det var jag och kompisen, hon hade bott där lite längre, som skulle gå på tur i Abisko. När vi passerade Träsket tittade jag ned mot strandkanten och såg då ett antal sommarstugor med lustig form.

Jag:

- Titta vilka små, söta sommarstugor där nere.

Kompisen:

- Det är arkar.

Jag:

- Arkar?

Kompisen:

- Ja det är som små stugor, som man kan övernatta i. På vintern tar folk ut dem på isen och pimplar genom ett hål i golvet.

Jag:

- Skojar du?

Kompisen:

- Nej.

Kompisen gjorde sig inte lustig på min bekostnad. Arkarfinns faktiskt på riktigt, om än inte i Borås.