Sanna Samuelssons sinnliga återvändardebut imponerar
Mjölkat
Författare: Sanna Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers
Det är svårt att inte tänka på Marieke Lucas Rijnevelds hyllade ”Obehaget om kvällarna” (i översättning av Olov Hyllienmark) under läsningen av Sanna Samuelssons debutroman ”Mjölkat”. Uppväxten på den krisande landsbygden, djuren som bild för att skildra den mänskliga kroppen och sexualiteten, korna, och så det där råa, lite äckliga bildspråket.
Fast egentligen går kanske Samuelsson snarare i samma litterära spår som Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Holm) och Andrea Lundgren: väl valda ord, närvarande natur och mycket som pågår mellan raderna.
”Mjölkat” är en klassisk återvändarhistoria. Ellen använder sin första betalda semester till att åka till mjölkgården där hon växte upp. De nya ägarna är på semester, men nyckeln ligger där den brukar och hon tar sig in i det renoverade huset. Tillbakablickar på hennes uppväxt, då produktionen på gården fortfarande var i gång, varvas med upplevelser av den förändrade platsen, tankar på ex-flickvännen Diana och mötet med den nu vuxna grannpojken Max.
”Som debutroman är ”Mjölkat” imponerande.”
I sommarhettan står tiden still: ”Timmarna vecklade ut sig som luktärternas tunna kronblad, leopardmönstrade, kamouflage. Jag gick runt och vajade i hettan, släpade mig över jorden, alltid törstig, aldrig tillfredsställd.”
Samuelsson vackra prosa är mättad av uppfinningsrika bilder, blomsterarter, sinnliga skildringar av klivet från barndom till något annat och livet som mjölkbonde. Något som skildrats ganska lite i den svenska litteraturen, med tanke på vilket mjölkdrickande folk vi är.
Ibland blir texten en aning för tung och polerad, men oftast behåller Samuelsson greppet om läsaren genom att ständigt driva berättelsen framåt. Romanens (och kapitlens) koncisa form bidrar också. Som debutroman är ”Mjölkat” imponerande.
