Fotbollsakuten 4: När Norrby gick till allsvenskan

– Vi hade ett bollsäkert lag i Norrby på den tiden. Det var en småklubb som kom upp i de höjderna, säger Reino Börjesson.

Han är en av en handfull spelare från Norrbys allsvenska lag som fortfarande är i livet. BT får tag på 91-åringen på telefon från hemmet i Partille.

– Minnet har bleknat, åren sätter sina spår. Men jag hade trivsamma år i fotbollslivet i Norrby, säger han.

Även om han inte specifikt minns matcherna från segeråret i division II Götaland dyker andra minnen upp ett efter ett under samtalet.

– Framför allt var vi ett väldigt bra lag, med bra sammanhållning. Fotbollen var inte så blodigt allvar, utan allt var lekfullare. Vi hade kul ihop. Och vi hade flera tekniskt skickliga spelare.

Nämn några?

– Allan Gustafsson var en stark och väldigt duktig spelare. Han var oerhört effektiv, men tog inte fotbollen seriöst. Tänk om han hade skött sig… Sedan hade vi Illtoss (Stig Andersson) och några till.

Hur hamnade du som göteborgare i Norrby?

– Det var en bra fråga… De var på mig när jag spelade i IFK Göteborg. Börje Croona var oerhört energisk, han var mannen bakom det hela.

Vad kännetecknade Croonas ledarskap?

– Han var en affärsman (sålde textilmaskiner) och var väldigt drivande. Han krävde av oss att vi skulle bjuda till. Samtidigt var han trivsam att möta – en reko kille. Det var inga tveksamheter, säger Reino Börjesson, som 1951 fick GT:s kristallkula som Västsveriges bästa spelare.

Säsongen 1953/54 var Börjessons första i Norrby. Laget kom trea i division II, och räknades därför som seriefavoriter inför 1954/55 – en säsong där både Elfsborg och Kinna gjorde de blåvita sällskap i tvåan.

I premiären spelade Norrby 3–3 borta mot ett av de andra topptippade lagen – IFK Malmö. I andra omgången väntade sedan upphaussat derby mot Elfsborg – det första överhuvud taget i seriespel.

Förhandstipsen gick i Norrbys favör. På matchdagen kunde man läsa i BT att: ”Ute på sta'n kan man få höra både 5–0 och 6–0 till 'blåvitt'. En och annan som vågat enbart säga sig hoppas på 'gulsvart' seger har blivit utskrattad. Norrby tynges sålunda av ett hårt favoritskap.”

Hela 16 670 åskådare (då publikrekord för seriefotboll i Borås) såg ett Norrby som var tränat av Elfsborgs gamle guldtränare Sven Zackrisson bära favoritskapet med elegans. De blåvita vann med hela 6–1.

– Det var enormt. Det var många sorgesamma miner i Elfsborg då. Elfsborg hade ett enormt fint lag, medan vi mer var uppstickare. Den där dagen lyckades allt, dribblingar, vickningar och överhopp, säger Reino Börjesson.

Även resten av säsongen flöt det på för Norrby. Inför näst sista matchen hade man guldläge. Man ledde serien med tio måls marginal till IFK Malmö, och då hade skåningarna en match mer spelad.

Seger borta på Örjans vall mot ett redan nedflyttningsklart IS Halmia och seriesegern är i praktiken klar. Nere i Halmstad började det dock riktigt illa för Norrby.

Tidigt i matchen kolliderade målvakt Gösta Pareus med vänsterbacken Åke Gustafsson. Pareus finger åkte in i ögat på Gustafsson och spräckte bindhinnan. På den här tiden fick man inte göra några byten, utan Norrby tvingades flytta runt i laget.

Halmia ägde spelet, men målvakt ”Pajen” Pareus hade en bra dag och storspelade. Och i kontringarna var Norrby sylvassa. När slutsignalen ljuder har Norrby vunnit med 5–2. Trots att seriesegern inte är 100-procentigt klar firar laget och närmare 500 medresta supportrar allsvenskt avancemang.

Lagledare Börje Croona:

– Vår tyngd avgjorde, trots malören med Åke Gustafsson. Kanske att Halmia hade i stort sett lika mycket av spelet och även en del chanser, men målvakten hör också till laget och så som ”Pajen” spelade tycker jag inte att resultatet var orättvist.”

Och tremålsskytten Tage Hedlund:

– Det är sant att vi kanske inte spelade så där på toppen, men vi gjorde i alla fall fem mål och det är huvudsaken.

Några dagar senare säkras seriesegern fullt ut. IFK Malmö måste vinna på Ryavallen med 7–0 för att passera. Men det blir aldrig nervöst. Matchen slutar 1–1 och ett väldigt orutinerat Norrbygäng skall spela allsvenskt till hösten.

Bara Reino Börjesson har allsvensk rutin. Eller. Även Gösta Pareus och Bengt Dahlkvist har spelat i högsta serien – fast då handlade det om handboll med IFK Borås. Och Stig ”Illtoss” Andersson har spelat allsvensk bordtennis med Mariedal.

– Vi var ett väldigt välorganiserat lag. Men tyvärr räckte det inte. Det blev bara ett år i allsvenskan, säger Börjesson – som 1958 spelade VM-final mot Brasilien.

Fast det är en annan historia.

Inte utan blod och svett – de tårar som till äventyrs kunde förekomma i sammanhanget var väl i så fall att hänskjuta till glädjeavslutningen – säkerställde Norrby sitt allsvenska kontrakt. Efter 5–2 – med 2–1-ledning i paus – på Halmia kunde Stadsbussars bekvämaste turistbuss i triumf hemföra Borås färskaste tillskott på fotbollsgladiatormarknaden. Det jublades åtskilligt bland de nedresta boråsarna, som säkert kunde räknas till bortåt ett halvt tusental bland de 2 192 åskådarna. Örjans vall var en härlig tummelplats under en lika härlig sommarkväll.

Arne Viklund, tidigare försvarsspelare med totalt 22 allsvenska matcher för Norrby

Är nu 91 år, fyller 92 den 5 maj. Bor med fru Norgit i Köpmanholmen, strax söder om Örnsköldsvik. Paret bodde snudd på tio år i Borås, i samma hus som Reino Börjesson och Conny Andreasson. 1963 flyttade de till Köpmanholmen, men man har fortfarande kontakt med gamla bekanta i Borås.

– Arne fick två olika gratulationer från Norrby på sin 90-årsdag. Det blev han väldigt glad för, hälsar fru Norgit.

Det skrevs ingen krönika i BT efter Halmiamatchen. Däremot fanns det en icke undertecknad krönika efter avslutningsmatchen mot IFK Malmö:

”De gedigna matcher som Norrby gjort förut gör att laget är värdigt den allsvenska upphöjelsen, och kommer nog inte att falla i farstun i allsvenskan, trots att Götalandsavslutningen blev halvdan.”

Det fanns ingen tv i Sverige på den tiden.

Hjälp oss att välja nästa historiska fotbollshöjdare med Sjuhäradskoppling.

Vad vill du läsa om? Hör gärna av dig med tips till sporten@bt.se

Här är en återpublicering av en text från julafton 2013 om Norrbys 6–1-seger mot Elfsborg.