Internationell forskning: Risk för fler självmord efter pandemin

– Vi befarar att dödsfallen kommer öka efter pandemin. Man kanske förlorat jobbet, familjen har gått i kras, vi har behövt ställa in saker, säger Inger Händestam, förbundsordförande på Suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES).

Forskningen – och utvecklingen hittills under pandemin – ger stöd för hennes oro.

I Sverige sjönk antalet säkra och osäkra självmord något i fjol, från ett snitt på omkring 1500 dödsfall årligen till 1441 dödsfall 2020. Internationell forskning pekar på att det är just detta som händer under andra typer av stora samhällskriser, så som krig och naturkatastrofer. Vad som kommer hända med suicidtalen efter pandemin, är visserligen osäkert. Men för samhällskriser som studerats tidigare, visar forskningen en efterföljande, kraftigare, ökning av antalet självmord när den omedelbara krisen är över.

Detta uppmärksammades av NASP (Nationell suicidpreventivt centrum) redan i fjol. Men runtom i landet går det fortsatt trögt, såväl med suicidprevention som med anhörigstöd. I Bollebygd, där Gudrun Karlsson bor (se artikeln intill), finns ännu ingen handlingsplan för suicidprevention. Det gör det heller inte i exempelvis Borås.

Vad gäller anhörigstöd, finns i dag endast ett mycket begränsat anhörigstöd i vissa regioner – i de flesta regioner finns inget alls. Detta trots att just anhöriga utgör en riskgrupp. Framför allt är självmordsrisken för anhöriga förhöjd under de första månaderna efter ett självmord.

– När vi vet att efterlevande är en riskgrupp och när det finns risk för att självmordstalen går upp – bädda då för att vi ska kunna leva bättre, säger Inger Händestam.

Liksom sina kollegor på SPES är hon själv personligen drabbad – med 20 års mellanrum tog båda Inger Händestams föräldrar livet av sig.

– Vi är inte professionella, det behövs professionellt stöd som bemöter efterlevande, säger hon.

Hon får medhåll av Karin Schultz, generalsekreterare på Mind, som verkar för psykisk hälsa och för att minska stigmat kring psykisk ohälsa.

– Numera finns i alla fall vissa kommuner som har suicidpreventiva handlingsplaner. Men när det väl har hänt är man än så länge sämre på att ta hand om de anhöriga. Det kan vara ideella organisationer man behöver stöd utav – ofta behöver man någon att bearbeta händelsen med. Det kan vara andra som varit med om något liknande – en annan medmänniska. Eller så behöver man professionellt stöd. Fast oftast behöver man alla tre saker samtidigt, säger hon.