Rambo är i god form

Femton år efter det inte alltför lyckade tilltaget att hjälpa den afghanska mujahedinguerillan är Rambo tillbaka i gammal god form, vilket i klartext betyder att han på allvar äntligen återupplivar åttiotalets barnförbjudna action utan att för ett ögonblick göra det med minst distans. Till glädje för många, men till sorg för alla som tar honom på – ursäkta lustigheten – blodigt allvar.

Den här gången har Rambo tagit sin tillflykt till Thailand där han lever i stillhet och försörjer sig som ormfångare.

Men lugnet är bedrägligt. När en grupp missionärer dyker upp och vädjar till honom att ta dem upp för floden in i det totalitära Burma för att hjälpa den förtryckta befolkningen ställer vår fåordige hjälte motvilligt upp, och sedan blir det snart pang på rödbetan för hela bioslanten.

För den åldrande Stallone har gått hela vägen ur actionsynpunkt. I det avseendet är han tack och lov kompromisslös till max, ett sådant här upplägg tål liksom inga halvmesyrer. Fast Stallone har som synes nogsamt undvikit att ge sig in i Irakkonflikten. Istället ger sig Rambo på en regim vi alla kan vara överens om tillhör jordens avskum.

Följaktligen ter det sig också helt logiskt att den tunna storyn är uppbyggd efter den klassiska filmteori som säger att om offrena behandlas tillräckligt illa, så tycker åskådarna nästan det är roligt om förövarna får betala priset på värsta möjliga sätt.

Det är därför en grafiskt skildrad bymassaker nästan får den omskrivna diton i Blood Diamond att te sig som matinéorienterad vid en jämförelse. Lev för ingenting eller dö för någonting är budskapet, men Rambo själv dör förstås aldrig.

Istället levererar han skitig shoot ’em up-splatter för hela den blodtörstiga familjen som vissa garanterat blir indignerade över. Spekulativt som sjutton och så överdrivet våldsamt att man sitter och gapar är det hela nämligen.

Samtidigt är överdrifterna så påtagliga att det omöjligen går att ta någonting på allvar, men ingen kan förstås förneka att Stallone lyckats i sitt uppsåt att ge folk vad de vill ha. Sedan kan man lägga vilka värderingar man vill i det påståendet.