Oh, så vackert Laura!

– Det är lite folk – trots allt?

Frida Öhrn ställer sig vid scenkanten och kikar ut mot salongen. Bara närmare 100 boråsare hade tagit sig till Sagateatern för att se Oh Laura bjuda på en enastående konsert.

Och många av oss kom dit med ett sång på hjärnan.

Underbara Release me, känd från tv-reklamen för Saab.

Men det var inte bara det spåret som ekade i huvudet efter konserten. Oh Laura visade att Release me inte var en engångsföreteelse. De visade att repertoaren är betydligt bredare än så.

Det var jag dock inte säker på inför gårdagens spelning. Men när Frida Öhrn tar första tonen i A call to arms, från debutalbumet A song inside my head, a demon in my bed, sätter hon ribban.

Och hon sätter den högt.

Hennes gälla, men ack så vackra röst får mig att undra: Varför är det inte fler boråsare i salongen?

Oh Laura och inte minst Frida Öhrn fortsätter att höja ribban och redan i spelningens andra låt har hennes inlevelse inte bara rört oss i publiken. En tår rullar längs sångerskans kind och jag inser att det här gänget sjunger och spelar utan att bry sig om det klena publikintresset.

De spelar med hjärtat – och har förbannat kul med oss som är där.

Ändå undrar jag när första rivningen skall komma.

En låt.

Och en till.

Rivningen kommer inte.

Snart sitter ribban skyhögt.

Oh Laura är samspelta – men framförallt skapar de en intim och mysig stämning på Sagateatern. Det känns som att jag sitter där ensam i mörkret. Jag får min alldeles egna, sköna Oh Laura-upplevelse.

Och då mår jag bra.

Jag mår bra när gitarristen Jörgen Kjellgren kliver fram och sjunger en träffsäker duett tillsammans med Frida Öhrn.

Jag mår bra när den sistnämnda tar fram munspelet i svängiga It ain’t enough.

Jo, visst darrar ribban till litegrann när bandet inte riktigt träffar rätt.

Men för mig gör det ingenting.

Jag vet att jag har sett något fint på Sagateatern.

Synd för er boråsare som satt hemma i soffan och sjöng med i Saab-reklamen.

Ni missade något mycket vackrare på Sagateatern i går kväll.