Två herrar – en succé
Vi fick se en föreställning, två herrar och en gitarrsamling.
Men ett knippe bra låtar?
Snarare en mängd.
Mikael Wiehe och hans norske kamrat Åge Aleksandersen klev upp på scenen iklädda var sin svart, kortärmad skjorta. Båda var lika skrynkliga – förmodligen direkt hämtade ur resväskorna som hängt med till hela 23 norska konsertlokaler – hittills i turnén.
Men nu var det ju inte kläderna som skulle prägla kvällen på Sagateatern. Det var bra musik, skratt – och stående ovationer.
Med klassikern Jag har vänner, inledde Mikael Wiehe konserten. Därefter svarade Aleksandersen med sin Ulf Lundell-klingande röst i vackra balladen Skin sola.
Och så fortsatte det.
Wiehe levererade klassiker efter klassiker – och Aleksandersen kontrade med melodier, som de flesta i Boråspubliken säkert inte kände igen. Men ändå var de väl så välklingande och medryckande som Wiehes klassiker. Ja, den glade norrmanen lyckades till och med få Boråspubliken att sjunga – två gånger!
Men att Wiehe och Aleksandersen kunde visa upp sin breda repertoar individuellt, visste vi dock redan.
Det var först när de båda herrarna började sjunga ytterst känsliga duetter som konserten nådde nya höjder. Inte minst när Wiehes forne parhäst Björn Afzelius hyllades med Sång till friheten. Då gick Mikael Wiehe och Åge Aleksandersens röster samman på ett sätt som framkallade sköna rysningar längs ryggraden.
Efter det lyssnade Boråspubliken noga.
Och de klappade hårt i händerna.
Då passade Wiehe och Aleksandersen på att slå en hård vänsternäve mot Carl Bildt och Dick Cheney – innan Dylan-covern Ni som tjänar på krig, avlossades. Proggbröderna vaknade till liv för ett slag och Wiehe sade:
– Den här är till vår borgerliga regering, innan han spelade sången om det sjunkande skeppet Titanic.
Men den här kvällen kom dock ändå inte att handla om politik.
Det var enklare än så.
Kvällen handlade om två samspelta, underhållande och roliga proggbröder med stora musikaliska hjärtan.
Och skrynkliga skjortor.
