Svenska frågor

Jag hör en upphetsad röst brista ut i frågan: – Vad är det för en jävla skitboll? – följt av ett lättat, befriat skratt.

Och så var det inget mer med det. Jo, faktiskt, en lösryckt replik ur ett matchreferat tände ett minne från 1959, eller kanske 1960.

I min dåvarande tjänst var jag på plats på ett tysk-nordiskt konvent i dåvarande DDR. Vid en lunch blev jag bordsgranne med en östtyska med speciellt intresse för norsk och svensk kultur. Hon berättade att hon några år tidigare till och med hade beviljats utresevisum för några månaders studier i Uppsala. Familjen måste självfallet stanna hemma i det östtyska paradiset.

Den språkbegåvade damen roade sig med att lyssna till svenska språket och jämföra det med sina bräckliga teoretiska kunskaper. Hon hade till exempel kommit till slutsatsen att svenskan använder ett slags frågepartitiv, en förstärkning som markerar frågarens intresse för saken.

I detta syfte brukar svenskan partitivet ”jävla”.

Vid en större middag i uppsaliensisk miljö placerades vår östtyska bredvid en herre med titeln Dr., vid vilken fakultet framgick dock inte av placeringskortet. Gästen vänder sig därför mot sin kavaljer, beslutsam att göra sitt för en angenäm kväll, ler sitt vackraste leende och frågar med accent på partitivet:

– Och vad är ni för en jävla doktor?

Det blev angenämt. Så småningom. Ungefär som i Salzburg i tisdags.

Bengt Ingvar Ekman

fd andreredaktör på BT