Rebecka Åhlund
Jag befinner mig på en longtailbåt i Thailand. Vi är på exkursion mellan fyra öar och har just snorklat runt bland akvariefiskar, fast i vilt tillstånd. Så många, så färggranna och så vana vid turister med simfötter att man måste vifta bort dem från sitt cyklopöga för att kunna studera dem på allvar.
Innan utflykten läste jag på i resehandböckerna. The emerald cave, här ska jag få simma genom en kolmörk grotta i fem minuter. Sedan ska jag komma ut i en fantastisk lagun, där piraterna brukade gömma skatter.
En myndig utflyktsledare med rejäla röstresurser ropar något till kineserna, och på given signal börjar de långsamt förflytta sig in i grottmynningen via repet. Jag och min nyfunna resekamrat hoppar i vattnet med egen guide med ficklampa. Vi flyter mer än simmar in i grottan, krockar ideligen, krokar i olika kinesiska kroppsdelar som sticker ut från den mänskliga kedjan. Det är som en enda kropp. Vi skvalpar oss igenom grottan, det är verkligen kolmörkt. Blöta blad fastnar mellan mina fingrar. Det är inte läskigt. Det som är lite läskigt är när kineserna börjar hojta. Det ekar ganska bra mot stenväggar. Men det visar sig vara av förtjusning och inte på grund av en förestående drunkningsolycka som jag först får för mig.
Just när jag börjat fundera över hur snabbt urin späds ut i saltvatten blir vattnet sådär svindlande turkosblått igen, som när vågbassängen i badhuset är upplyst nerifrån. Lagunen breder ut sig som ett blått skynke - fullt med kineser i flytvästar, som självlysande ploppar i det sagolika.
Lagunens bergsväggar tornar upp sig med ett litet vattenfall och klängande växtlighet. Lianer hänger ner i stenskrevorna. Var det här de spelade in The Beach? Nä, men de hade det här stället som inspiration, tydligen.
En liten sandstrand, vi knör oss upp ur vattnet och läser pliktskyldigt på en träskylt som vår guide pekar mot. Det finns växter här som inte finns någon annanstans. Jahapp. Jag försöker andas med magen, kika upp mot klippväggarna och himlen, känna mig ensam med naturens under. En unge råkar trycka sin vattentäta kameraväska i magen på mig och vi simmar ut igen.
En dikt som min svenskalärare i gymnasiet, Jörgen, läste för oss och som gjorde stort intryck på mig, poppar upp i huvudet.
Göran Palm skrev redan 1964: ”Jag står framför havet/ Där är det/ Där är havet/ Jag tittar på det/ Havet. Jaha/ Det är som på Louvren”.
Uppenbarligen kände jag igen mig i den där mattheten när jag var knappt sexton. Sedan dess har jag kuskat jorden runt och sökt i mitt inre för att hitta den ultimata känslan, men allt är redan upptäckt, komponerat, skrivet. Egentligen är det inget problem. Det handlar bara om att, precis som vanligt, försöka använda sin fantasi. Tänka bort kineser, andas med magen, sådana saker.
