Stå upp för rätten att missionera och ifrågasätta

Han förtjänar ett erkännande för sin uppriktighet och eftertanke. Men trots allt dröjer sig en besk eftersmak kvar. Eric Sjöström stoppade en föreställning fyra timmar före premiären eftersom några på Facebook reagerat mot att ett av dansnumren i föreställningen skulle framföras till en text ur koranen.

På sin blogg förklarar Sjöström att han baserade beslutet att ställa in premiären på vad han då visste och valde ”det säkra före det osäkra”. Det som utgör smolk i Sjöströms ångerbägare är den feghet och räddhågsenhet som kommer i dagen och till uttryck i att välja det säkra för det osäkra.

Det är konstens och litteraturens och för den delen även opinionsjournalistikens uppgift och privilegium att utmana. Det är en grundlagsfäst rättighet som tillkommer alla. Men det är inte en skyldighet, eller – annorlunda uttryckt – det är en rättighet att avstå från att göra något mot sin övertygelse.

Varje val, oavsett vilken slutsatsen blir, måste vara övervägt. Har man tagit ett överlagt och genomtänkt beslut och funnit det viktigt att ett visst budskap kommer till allas kännedom och därtill bestämt formerna för det, får man inte som Sjöström bli byxis. Inte backa för minsta opinionsyttring.

Att ifrågasätta religionen är känsligt. Det berör det innersta hos många människor. Därför krävs goda argument och skäl för att framföra kritik. Det gäller inte minst när tvivlarna använder ironi för att peta hål på vidskepliga förkunnelser från präster i svartrock och skäggigas imamers tal om att en evig härdsmälta väntar icke troende.

I riksdagen framförs då och då enskilda ledamöter krav på att religionen ska fredas från kritik. Sådana yttringar har långa rötter bakåt i vår konstitutionella historia. Ända fram till 1940-talet var det ett brott att ifrågasätta livet efter detta. Straffet var böter men backar vi ytterligare 200 år i historien kunde den som ”med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramente” mista livet. Ord och inga visor, så gott som ordrätt hämtat ur bibeln.

Att Svea rikes lag och den Heliga skrift var samgifta var ett uttryck för att staten och kyrkan var ett. Korset och svärdet härskade. Resterna av det kommer vi att få leva med några generationer till. Traditionerna sitter djupt och även hos många som betraktar sig som upplysta finns ett latent stråk av kolartro kvar. Det kan vi leva med.

Det vi inte kan leva utan, är rätten att ifrågasätta och rätten att missionera om såväl Gud som Antikrist. Det vi inte kan leva med är förbud mot att ge såväl svenska som utländska förintelseförnekare, homofober, militanta frikyrkopastorer från USA eller militanta islamister från Mellanöstern en talarstol.

Det vi inte bör acceptera är chefer för kulturinstitutioner som är som vindflöjlar och vänder kappan efter vinden. Från Eric Sjöström och andra kulturchefer vill vi nästa gång det bränner till höra: ”Det var ett genomtänkt beslut och det var ett korrekt beslut som ska genomföras.”

Nils Funcke

journalist

och Sekreterare i Yttrandefrihetsutredningen