America Vera-Zavala: America Vera Zavala: Jag kommer aldrig kunna förklara varför jag var 13 och drack något som hette häxblandning
Jag kan faktiskt inte tänka mig något värre än att gå igenom det som civilminister Ida Karkiainen går igenom just nu. Att helt plötsligt se foton på sig själv som 15-åring, foton som inte har något med den du är idag att göra. Foton från fyllefester där du gör gester, bara gud vet vad de ska symbolisera.
Av allt det som kallas för lik i garderoben är det detta absolut värsta och det som jag kan leva mig in i allra mest. För jag har ju varit i exakt sådana situationer i Fritsla, Kinna, Skene, Öxabäck, och nu har jag nog missat namnet på fem andra byar där jag var som tonåring. Jag vet i alla fall att det är i slutet av 1980-talet och början på 90-talet. Mitt livs absolut värsta år.
Skulle jag någon gång i livet bli minister har jag tonvis med lik i garderoben, journalisterna skulle behöva en walking closet för att gå igenom de alla. Det mesta där inne är dock inte något jag skäms för men jag har fortfarande inte försonats med att jag var en otroligt osäker 13 och ett halvt åring som bodde i en by som på alla sätt var lik filmen Fucking Åmål, med den stora skillnaden att en film är en film och varar i ett par timmar. Jag bodde där hela tiden, dygnet runt, veckor, månader och år. Jag hade kommit till Fritsla från Fisksätra, en betongförort som i en Latin Kings-video till svensk småstadsfilm.
Flera av mina lik förtjänar att ramas in. Fotot med FARC-gerillan (vilken otroligt intressant resa), fotot med Fidel Castro (som jag kämpade för att armbåga mig fram till den platsen). Eller det faktum att jag betalade Latin Kings svart en gång för en spelning. Det måste vara mitt bästa lik. Det gav Attac-festen en otrolig cred och jag har nu insett att jag skrev in mig själv i svensk hiphop-historia med TLK-spelningen på Universitetet.
Men jag skulle inte klara en intervju på Kinna hotell där jag konfronteras med mitt 14-åriga jag i Fritsla.
Jag känner så fruktansvärt mycket med Ida Karkiainen. Tänk att hon klarade sig hela vägen till Regeringen utan att ha vuxit upp i ett fint område, dotter till en minister eller statssekreterare, med rätt smak från början på både musik och litteratur. Hon var så duktig att hon blev minister. Men hon klarade sig inte utan att förklara det där oförklarliga.
Jag hade aldrig klarat det. Jag kommer aldrig kunna förklara varför jag var 13 och drack något som hette häxblandning till jag kräktes, jag kommer aldrig kunna förklara varför jag hånglade med killar som jag inte tyckte om, och som tog på mig på ett sätt som jag inte gillade, jag kommer aldrig kunna förstå varför jag var kompis med en nazist, han kallade sig själv nationalsocialist, eller förstå varför jag tyckte det var så obehagligt att de tittade på porrfilmer. Nej, jag sa inte ifrån, höll inget feministiskt linjetal. Att jag skulle delat åsikt med alla i byn ter sig lika främmande. Vi försökte leva där utlämnade till varandra. Och jag försökte förstå vem jag var i en tid då Ny Demokrati blomstrade, då folk ropade svartskalle efter mig, och då kroppen värkte av tonårshormoner och en vilja att få allt gjort som om det bara återstod en vecka av livet.
Men va fan har Expressen med det att göra 32 år senare?
