Burleskt om den första elefanten som visades i Sverige
Elefantupploppet i Skänninge år 1806
Författare: Gunnar Nirstedt
Förlag: Modernista
Spontant tycks Gunnar Nirstedt i ”Elefantupploppet i Skänninge år 1806” ha tagit ett veritabelt elefantkliv från debutromanen ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” (2020), men det är till viss del en illusion. Exempelvis känns det breda greppet, i vilket en mängd människoöden får komma till tals, väl igen. I stället för samtidsskildring förflyttas vi dock tillbaka till tidigt 1800-tal, inte enbart när det kommer till handlingen utan också i själva språket.
Skildringen utgår från verkliga händelser. Den 11 augusti 1806 i Skänninge, på Olofsmässomarknadens första dag, lät den franske menageristen Jean Baptiste Gautier öppna dörrarna till stadens rådhus för att visa upp en ung asiatisk elefanttjur – den första elefant som någonsin visats i Sverige. Många marknadsbesökare ansåg dock dels att biljettpriserna var för höga och dels att en utlänning inte skulle få tjäna pengar på marknaden, varför en mobb stormade rådhuset, vandaliserade byggnaden och rånade såväl Gautier som borgmästaren. Först dagen därpå kunde, med militär hjälp, ordningen återställas.
”Det är sammantaget en stökig, frejdig och föga ljudsboksanpassad skapelse Nirstedt gjort sig skyldig till, långt ifrån rådande litterära allfartsvägar.”
Nirstedt skapar utifrån dessa händelser en roman av, i litteraturteoretikern Michail Bachtins mening, karnevaliskt slag. En polyfoni uppstår i vilken högt och lågt blandas, liksom humor och allvar. På samma vis blandas även citat ur faktiska domstolsprotokoll med en prosa färgad av 1800-talspastisch, i vilken pronomenformen ”di” kan ses flina åt pågående debatt om de, dem och dom. Att sedan en och annan anakronism, såsom ”sittfläsk” eller ”fotarbete”, slinker igenom gör egentligen romanen bara ännu mer karnevalisk. I fonden bakom alla dråpligheter finns därtill ett klassamhälle i omvandling – ett samhälle i vilket den franska revolutionen inte alls återfinns i något avlägset förflutet och borgmästare Wejdlings skräckslagna rop ”Detta skall icke bli vår Bastilj!” förtjänar att tas på största allvar.
Det är sammantaget en stökig, frejdig och föga ljudsboksanpassad skapelse Nirstedt gjort sig skyldig till, långt ifrån rådande litterära allfartsvägar. Det är en roman som skildrar en tid i Sverige när romanen som litteraturform ännu inte vunnit i aktning eller riktigt funnit sin form utan fortfarande betraktades med misstänksamhet av etablissemanget. Detta kan i sin tur sägas borga för en viss folklig busighet och man kan hos Nirstedt finna en kongenialitet i den ofta burleska tonen. Som i kapitel 42 till exempel, här återgivet i sin helhet: ”Det gick ju som smort, sade Jesus, for på arslet nedför Oljeberget!”
Utöver en inblick i det faktiska historiska händelseförloppet får vi en tidsöverskridande studie i mänskligt beteende och upprätthållandet respektive nedrivandet av sociala hierarkier. Men elefanten i rummet – eller mer konkret i rådhussalen – är förstås elefanten själv. Hans tankar om alla dessa påklädda apor omkring honom förblir tack och lov oskrivna.
