Champagnetårar – Stor underhållning i litet format
Champagnetårar
med musik av Jacques Offenbach
Var: Göteborgsoperans lilla scen
Regi och bearbetning: Åke Zetterström
Regi: Louise Böregård
Musikalisk ledning: Per Larsson
Scenografi: Thomas Johansson
Kostymdesign: Irene Turegård
Ljusdesign: Joakim Brink
Medverkande: Lars Hjertner (Offenbach), Carolina Sandgren (Hortense Schneider), Ingahlill Wagelin (Guiden), Per Larsson (Musiker)
Kompositören och kapellmästaren Offenbach levde i Paris, och blev där en operettens föregångare som så småningom spred sig även till Wien. Det började med små enkla enaktare som endast fick ha tre agerande personer, och nu är det just ett sådant exempel som ses i ”Champagnetårar”. Upphovsmännen här är uppenbart pålästa om operettens historia och har lyckats fånga den satiriska andan som är så typisk för Offenbach. Vi hör välsjungande Caroline Sandgren som agerar utmärkt både som plump lantlolla och som sofistikerad primadonna. Lars Hjertner kontrar med flitig uppmuntran i sin roll som kapellmästare och lyckas få med sin motspelerska på fortsatta äventyr i operettens utveckling. Vi får höra kända arior ur de antikinspirerade verken som ”Orfeus i underjorden”, ”Sköna Helena” med flera samtidigt som tiden rullar på i det nöjeslystna Paris för Offenbach och hans trilskande sångpartner. Det var just så här det var, och i denna version blir konflikterna lika tydliga som framgångarna. Allt sker i ett naket ljus, nära publiken och med lagom ljudförstärkning – även om Caroline Sandgren hade hörts bra utan den tekniken.
Den sceniska lösningen för ett turnerande sällskap ger ett intimt uttryck, och när de två huvudpersonerna kliver rakt ut från guldramarna där de porträtteras är det som om man förflyttas till en operettens backstage. Tidstypiska kläder därtill med mycket cancanvidd i kjolen höjer stämningen i salongen och man imponeras av de agerandes scennärvaro. Inte minst spelar berättarens roll in där Ingahlill Wagelin binder ihop och för handlingen framåt på ett smidigt sätt. Musikern Per Larsson håller sig i bakgrunden, men får musiken att flöda på ett följsamt sätt. Detta stycke handlar om Jaques Offenbachs och Hortense Schneiders gemensamma professionella liv som blev en livslång relation under större delen av 1800-talet. Man kan förledas att tro att det mest handlar om den manlige partnern eftersom han är den mest kända, men alls inte här. I mina ögon är det Hortenses liv och utveckling som spelar huvudrollen i detta axplock ur deras liv från det att de möts första gången till Offenbachs död. Ljud och ljus, skönsång och dramatik smälter samman till en lättsmält kvällsvard. Det blir stor underhållning i litet format.
”Man kan förledas att tro att det mest handlar om den manlige partnern eftersom han är den mest kända, men alls inte här.”