Elin Thornberg: Det här är vad vi riskerar när konsten censureras
Bra konst ska provocera, det må vara ett slitet ställningstagande, men det är trots allt då som konsten är som allra bäst. Alltså konst som skapar tankar.
På Konstmuseet i Borås just nu får satirtecknaren Max Gustafson två stora rum till sitt förfogande där han med korta serier riktar en kritisk udd mot vår digitala samtid. Skrattet fastnar i halsen vid varje ruta och det får åtminstone mig att oroas för det miljöförstörande stupet som vi så gärna verkar vilja kasta oss ut för.
Konst kan hjälpa till att förklara saker som är svåra att sätta ord på. För några år sedan sprang jag på Tranemokonstnären Lena Björns skulpturer med namnet ”Daughters of the world”. Verken föreställer kvinnor utan armar, bundna i sina egna flätor. De hänvisar till det våld som drabbar kvinnor runt om i världen och sätter fokus på kvinnors utsatthet. Inspirationen, berättade Lena Björn för mig, kom av en resa till Indien där två flickor i grannbyn blivit våldtagna och brutalt mördade.
Det är en fruktansvärd berättelse. Samtidigt finns det nästan inget mer slående än när konst av det här slaget visas upp. Konst som är brutal. Konst som sätter fokus på orättvisor, skapar tankar, väcker debatt och ifrågasätter. Det är bland det finaste vi har.
Men uppenbarligen är det skillnad på konst och konst. Eller åtminstone vilka åsikter som konsten förmedlar.
Sadaf Ahmadi vill med sin konst rikta kritik mot Irans regim. Med porträtt av mördade kvinnor och hängande skulpturer med slöja – allt täckt i tung betong – visar hon förtrycket mot framförallt kvinnor som vågar säga ifrån i landet.
Verken skulle visas på Kulturhuset från och med den 16 september. Men nu stoppas del av utställningen. Man bedömer den för riskfylld att visa, och drar kopplingar till koranbränningarna. Det handlar om säkerhet, men också om utställningens placering vid entrén. Folk kan inte värja sig från konsten med en så publik placering, menar man.
”Varför bedöms den första delen som så mycket mer okej, när båda refererar till samma sak? Det är de hängande kvinnogestalterna med slöjor som är problemet, men det är trots allt bara tyg, täckt av betong.”
Säkerheten är så klart viktig. Samtidigt säger beslutet väldigt mycket om hur mycket makt konsten i sig bedöms ha. Uppenbarligen så mycket att den kan uppröra. Men är inte det exakt vad konst ska göra?
Att Kulturhuset backar för ena delen av konstverket, men inte den andra, är också värt att notera. Varför bedöms den första delen som så mycket mer okej, när båda refererar till samma sak? Det är de hängande kvinnogestalterna med slöjor som är problemet, men det är trots allt bara tyg, täckt av betong.
Kulturhuset får såklart säga ja eller nej till vilken konst de vill ska synas i lokalerna. Men att börja vägra konst som kan uppfattas som känslig är att ge sig på en väldigt svajig balansakt. Vad blir nästa grej som inte får visas? Konst som refererar miljöförstöring för att den kan ge folk dåligt samvete? Bilder på gråtande barn? Eller konst som kritiserar regeringsmakten?
Det är väldigt mycket att riskera för lite tyg och betong.
