Hanna Grahn: Gör om och gör rätt Ida Burén!
Det är inte Sadaf Ahmadis konstverk som är farligt för boråsarna och det svenska samhället. Det som är farligt är när konst konformeras och avväpnas, eller när debatten och diskussionen som följer i konstens spår tystas. Konsten och det fria samtalet är just precis det som kännetecknar ett demokratiskt samhälle.
I Mediesverige har tusentals ord skrivits i veckan, om kulturförvaltningens beslut att stoppa en del av Sadaf Ahmadis utställning i Kulturhuset i Borås. Bland annat har fegheten och undfallenheten bakom beslutet påtalats.
Men rädslan för islamister är förståelig och relevant. Det är inte första gången konstutställningar stoppas. I Höganäs pågår just nu en utställning med Lars Vilks konst, där hans mest kända verk lyser med sin frånvaro.
Boråsbeslutet är det första exemplet på konst som stoppas efter att säkerhetspolisen höjt terrorhotnivån i Sverige och statsministern manat alla att vara extra vaksamma. Att kalla kulturchefen Ida Buréns agerade fegt – jag skulle inte använda det ordet. Jag tolkar det snarare som att det handlar om en missriktad välvilja, ett försök att göra rätt, som blev motsatsen. Det är en fruktansvärt dålig idé att låta rädslan styra vårt samhälle. Det leder rakt in i en återvändsgränd som kommer att vara svår att ta sig ur. Koranbrännares inflytande blir varken större eller mindre än vad det omgivande samhället ger dem tillåtelse till.
”Barnfamiljer strövade runt de svävande betongflickorna i konsthallen i staden Forcalquier i Provence. Det förekom till och med att barn gick fram för att känna på dem, och försöka krama om dem.”
Känslan är att rädslan för verket har fötts inifrån Kulturhuset och sedan förstärkts av CKS, Centrum för kunskap och säkerhet. Fick CKS en helt öppen fråga? undrar jag. Eller var det representanter från en övernitisk förvaltning som kontaktade dem och ledde in på spåret att konsten skulle vara farlig på något sätt. Det skulle jag bra gärna vilja ha svar på. De frågorna kunde jag ha ställt till Ida Burén när jag intervjuade henne i tisdags.
Och detta att konstnären fick höra att man funderade över möjligheten att kapsla in verket i tyg för att minska exponeringen. Så utomordentligt feltänkt – när verket just handlar om hur unga kvinnor tvingas in bakom tyg, i Iran.
Ett av argumenten till att stoppa konsten som Sadaf Ahmadi fick berättat för sig var att den skulle kunna upplevas som skrämmande för barnfamiljer. Med säkerhetschefen Rangbar Mohammads ord skulle verket kunna uppfattas som ”stötande”. Än sen? Ge oss konst som påverkar oss, som kan nyansera och berika vår uppfattning av världen. Jag lovar att ett Borås med endast blommiga akvareller skulle vara en förfärligt torftig plats att leva på.
Sadafs egna bilder från utställningen i Provence visar upp ett mångbottnat verk, mycket rikt på möjligheter till tolkningar. Konstnären själv har berättat för mig att när hon ställde ut i Frankrike i somras var säkerheten inte ens en fråga. Barnfamiljer strövade runt de svävande betongflickorna i konsthallen i staden Forcalquier i Provence. Det förekom till och med att barn gick fram för att känna på dem, och försöka krama om dem.
Idag har Sadaf Ahmadi suttit i intervjuer med internationella medier. Nu finns det bara en vettig väg framåt, Ida Burén. Det är att helt och hållet backa från beslutet att stoppa delar av konstutställningen i Kulturhuset i Borås. Låt Sadaf Ahmadi ställa ut sina hängande kvinnor klädda i chador – i entrén. Träställningen står där och väntar. Vi behöver just det konstverket mer än någonsin.
