Gud och konsten blir ett när Jon Fosse avslutar sitt storverk

Nu knyts allt samman, med samma framvällande repetitiva prosa utan skiljetecken som tidigare. Asles liv står till slut förklarat i all sin komplexitet. Det är en väldigt vacker text, vardagsnära i detaljerna, trösterik i sin apofatiska syn på gudsbegreppet och stark i sin oavbrutna kärlekslängtan, den som bryts i sorg när Asles fru, Ales, dör.

Precis som i de tidigare delarna så utgår allt från Asles vardag på landsbygden utanför Bergen, där han sköter hunden Brage, lagar mat, målar, umgås sporadiskt med grannen Åsleik och tar då och då en tur till galleriet i Bergen som ställer ut och säljer hans konst.

Han oroar sig för sin namne Asle, även han en konstnär, inlagd på sjukhus, svårt sjuk, svårt alkoholiserad. Dubbelexponeringen Asle/Asle är en röd och mystisk tråd genom hela romanverket.

Jon Fosse låter texten sömlöst röra sig mellan dåtid och nutid. Han skriver att det egentligen finns två slags tid, en som ”bara går och går” och så ”den egentliga tiden, den som är ihopsatt av händelser”. Det är en tid som består. Här finns en av ”Septologins” stora kvaliteter, hur Asles liv är närvarande i ett enda nu. Jon Fosse lyckas fånga det och med det också fånga vad det förflutna gör med en människa.

Jag slås också av hur andäktig läsningen av de vardagliga scenerna blir. När Asle bjuder grannen Åsleik på lutfisk och måltiden sker under en nästan total tystnad:

Du är visst inte helt i form i dag, säger Åsleik

Nej jag känner mig kanske lite trött, säger jag

Kaffestunden med Hyrestanten är en annan sådan passage som beskrivs med så stark värme och närvarokänsla att jag bara vill stanna kvar där. De resonerar om vad som är bäst, kaffe med eller utan mjölk. Asle föredrar det sistnämnda, Hyrestanten tycker tvärtom.

Ja, säger Asle

Vi är olika, säger han

I de här scenerna ligger Jon Fosse nära sin dramatik, där dialogen ofta är fåordig, repetitiv och vardaglig, men ändå så oändligt innehållsrik.

Och så Gud och konsten då. De två teman som hela tiden återkommer i ”Septologin”, där varje romandel avslutas med en bön. Asles grubblande kring Gud och hur man kan närma sig något som inte går att beskriva går igen i hans tankar om konsten. Gud är både fjärran och ”alldeles nära”, men Anden finns där. Så även i den konst som är bra. Det är inte formen som ger den kvalitet, inte heller innehållet utan just sammansmältningen av form och innehåll. När det ena inte kan skiljas från det andra, då uppstår något tredje, något som ”blir till ande”. Både i tron och i konsten.

Här beskriver Jon Fosse också det egna romanverket. Hur den nästan brutalt enkla, ja, konstlösa formen möter de stora frågorna och därmed säger något om vad ett liv egentligen är – kort, alltför kort, men stort. Det är ande och det är kärlek.