Hon visar möjligheter

Hon är bred, som konstnär.

Trappan upp till ovanvåningen är smal. Utanför gnistrar snön. Hon bor i ett torp, eller två som sitter ihop – röda 1800-talsbyggnader med stengrund.

Hon trivs i naturen. Där inne hänger yogaalmanackor på väggarna. (Hon håller yogakurser). Ur högtalarna: lugn musik.

Ett par blyertstavlor står lutade mot väggen.

– Jag vill väcka en tanke, säger hon. Berätta om andra värden än dem vi normalt ser. Men jag har inget facit, så här är det. Jag vill att man ser andra möjligheter.

Hon har ett formspråk som gör att man känner igen hennes verk. En sorts konstens dialekt. Svår att sätta ord på, men björnen finns där. Efter ett halvår i Indien börjar det också smyga fram tigrar i bilderna.

– Jag målar mycket på intuition. Men att beskriva tavlorna? det är mer en känsla. Ett tema. Det tar några dagar innan jag skrider till verket. Det kan tyckas att den där är sparsmakad (hon pekar på tavlan med björnarna) men det är en rätt lång väg dit, jag går och tänker. Och när jag väl sitter där och ska teckna, då ska det kännas direkt.

Skapar du i glädje eller något slags motstånd?

– I glädje. Harmoni, balans.

Glöm geniet som som har ångest och målar när inspirationen kommer. Här pratar vi om att mala på, att arbeta för att hitta ett flöde.

Isabelle Andersson växte upp i Stockholm, i en miljö som var konstnärlig. Första konstskolan började hon på 1996. Hon slutade på Valand 2006.

Under den tiden hann hon faktiskt också att utbilda sig till bibliotekarie i Borås. Hon träffade sin pojkvän och bor numera i torpet upp mot Ekås. Och så bor hon i Katrineholm, där hon jobbar som bibliotekarie på en gymnasieskola.

Eget språk

Hon har bredd. Har en bakgrund i hantverket, textil och keramik. Det blir broderier, det blir målningar, blyertsteckningar, videokonst – och texter.

Du har utbildat dig i tio år, i olika konstskolor. Vad har du lärt dig?

– Främst får man stöd att hitta sitt eget språk, att känna sig säker i sina val.

Och det kan vara på så praktisk nivå som vilken hårdhet blyertspennorna ska ha.

Blir du ledsen om folk säger att dina tavlor är kass?

– Det är klart att det är roligt om folk tycker de är bra, men säger några att det är dåligt får man väl försöka jobba vidare.

Vad säger du när folk säger: skulle det där vara konst, det kan jag också göra?

– Då brukar jag säga: gör det då. Det är positivt att konsten retar. Att man visar på andra möjligheter. Att betraktaren kanske stannar upp i sitt vardagliga, att saker och ting inte bara mal på. Men mina tavlor är inte provokativa.

Hur de ser ut kan man se i Dalsjöfors, på bibliotekets konstrum, med vernissage i dag.