I närkontakt med naturen
Människor med en gemensam historia och ett gemensamt språk, förs samman och skapar ett vi och oss i David Vikgrens senaste diktsamling. Den geografiska platsen, diktens landskap kan vara Norrbotten eller Nigerflodens delta. Läsaren förs in i en lokaliserbar fysisk plats vilken existerar både i dikten och i realiteten.
I mötet mellan individ och kollektiv uppstår en tvekan, ”men nånstans måst man börja,”. Man står med ”mossan” i hand och konstaterar att även i den bästa av världar begränsar yttre omständigheter livsutrymmet.
Diktjaget skapar en glänta och berättar sin historia och individualiserar verklighetsbilden, och ger en skildring av livet där varje människas verklighet är en produkt av kulturtillhörigheten.
I de återkommande, mellan dikterna insprängda ”Biografierna” slår Vikgren an en personlig ton och för jaget, individen närmare ett vi, en kollektiv biografi.
Poeten markerar relationen mellan individ och samhälle, och det förflutna och samtiden.
Syftet är att fylla det tomrum som uppkommer när allt tycks förlorat, och frammana det som har varit men försvunnit, och han påpekar: ”Verkligheten är här inte nån annanstans”.
det förflutna reder ut och förklarar varför,
framtidens berättelse vinkar vinkar välkommen
som en familjemedlem med stort H
Dikterna i Folkmun karakteriseras av sönderdelning och sammansättning, och strävar efter att vara den del av verkligheten där orosmolnen tornar upp sig. ”Känslan att språket räcker inte till” ska inte oroa. David Vikgrens språk är levande och räcker till.
Eva Elmgren
