Stefan Eklund: Jon Fosses författarskap flyttar gränser för vad och hur man kan skriva
Jag såg Jon Fosse lunka omkring på Bokmässan i Göteborg förra helgen i sin karaktäristiska slitna kavaj och med hårknuten halvslarvigt uppsatt. Jag tänkte tanken: ”på torsdag kan han vara nobelpristagare.” Det var jag säkert inte ensam om. Jon Fosse har tillhört favoriterna i flera år.
Så blev det och när Svenska Akademien i sin motivering skriver att Jon Fosse ”ger röst åt det osägbara” är det så nära man kan komma en heltäckande definition av hans författarskap. Det gäller både dramatiken och prosakonsten.
Jon Fosses aktuella trilogi, ”Septologin”, är sju romaner utgivna i tre band och kan nog betraktas som det verk som till slut gjorde honom till nobelpristagare. ”Septologin” handlar om konstnären Asle, hans ensamhet, hans grubblerier om livet och döden, Gud och konsten. Den tredje delen utkommer snart, även den i Lars Anderssons följsamma och levande översättning.
”Septologin” tillhör mina största läsupplevelser. Texten väller fram över läsaren, i en repetitiv skönhet, utan skiljetecken, högt och lågt blandas, det är detaljrikt, intensivt och omöjligt att värja sig emot. Har man väl börjat läsa är det faktiskt svårt att sluta. Det är romankonst som flyttar gränser för vad och hur man kan skriva och som ställer läsaren inför frågor om vad ett liv egentligen är.
””Septologin” tillhör mina största läsupplevelser. Texten väller fram över läsaren, i en repetitiv skönhet, utan skiljetecken, högt och lågt blandas, det är detaljrikt, intensivt och omöjligt att värja sig emot.”
Den religiösa dimensionen i Jon Fosses författarskap är stark. Asle har – precis som Jon Fosse själv, det finns uppenbara självbiografiska drag i ”Septologin” – konverterat till katolicismen.
Asle inser omöjligheten i att förstå den Gud han tror på. Hans hållning är närmast apofatisk, det vill säga kunskapen om Gud är och ska vara ouppnåelig för människan. Varje romandel avslutas med en bön där Asle ber Gud om förbarmande. Han längtar efter Gud. Alla människor gör det, tänker Asle. Varje människa är en bön.
Konsten har en liknande roll som religionen i Jon Fosses författarskap. I ”Septologin” blir det extra tydligt. Asle ser konsten som en längtan och ett sökande, efter en inre bild av honom själv, lika omöjlig att nå som en bild av Gud. Därvid liknar tron på konsten en gudstro.
Även i romanen ”Trilogin” från 2015, som Jon Fosse fick Nordiska Rådets litteraturpris för, är den kristna tematiken stark. Också där bär huvudpersonen namnet Asle, men här är han spelman, och romanen utspelar sig troligen (det finns en medveten otydlighet här, för att stärka allmängiltigheten) under 1800-talet. Asle begår ett brott för att säkra sin och sin familjs framtid men brottet hinner ifatt honom. Vi blir aldrig kvitt vårt förflutna. Vi måste alltid stå till svars.
”Fosses pjäser står fram som ett slags motpoler till prosan. Ordkarga, vemodiga, med repliker som på ytan är vardagliga och även här repetitiva, men bågnande av en outtalad längtan efter något annat, något större, efter ett ljus som kan bryta fram i en gråsprängd, trist tillvaro.”
Just det förflutna spelar en stor roll i Jon Fosses romaner. Fosse har en förmåga, visad också i den lilla fina romanen ”Morgon och kväll ” (2002), att samla all tid i sin hand och sedan visa upp den för läsaren, som skapad i ett stycke. Det får läsningen att svindla och öppnar dörren till laddade existentiella tomrum.
Jon Fosse kanske är mest känd i Sverige för sin dramatik. Hans pjäser är ofta spelade här. De står fram som ett slags motpoler till prosan. Ordkarga, vemodiga, med repliker som på ytan är vardagliga och även här repetitiva, men bågnande av en outtalad längtan efter något annat, något större, efter ett ljus som kan bryta fram i en gråsprängd, trist tillvaro.
I de uppsättningar jag har sett av Fosses pjäser (”Sonen” på Borås stadsteater i början på 2000-talet var den första) har tystnaden spelat en stor roll. Att gestalta det osägbara, som sagt, är en konst som inte många författare når fram till. Men Jon Fosses texter har den kvaliteten och det gör hans författarskap tidlöst och stort.
Nobelpriset har sällan varit mer självklart.
