Laddad roman av Isabelle Ståhl om mening och meningslöshet
Eden
Författare: Isabelle Ståhl
Förlag: Albert Bonniers
Elise är tillbaka. Hon är lika vilsen och ensam i ”Eden” som hon var i Isabelle Ståhls övertygande debut ”Just nu är jag här” (2017). Den nya romanen kan läsas som en uppföljare, men det är inte nödvändigt. ”Eden” fungerar utmärkt som en egen text. Det är en stark läsupplevelse. Isabelle Ståhl har ett språk som inte lämnar läsaren ifred en sekund. Det är rytmiskt och detaljrikt. Dialogerna är vardagliga men samtidigt laddade.
När vi möter Elise igen har en avslutad relation kastat henne in i en känsla av meningslöshet; ingen hör längre hennes ”riktiga röst”, den hon hade när hon ”bad till Gud som liten” och den hon hade med Johan, exet.
Hon sliter med sin masteruppsats i konstvetenskap, rör sig mellan flyktiga bekantskaper, inte sällan digitala, tar droger och ångestdämpande mediciner, men längtar bort, längtar efter mening, efter sammanhang.
Så möter hon Johannes och Fredrik, två män i 35–40-årsåldern med tveksamma akademiska ambitioner inom humaniora, ständigt käbblande, torrt och cyniskt. Johannes skriver en bloggpost om dagen om en paragraf i Heideggers ”Vara och tid”, båda är trötta på världen och livet. När de föreslår en resa till Berlin följer hon med.
”De eldar upp sina mobiltelefoner. De nynnar på arior av Wagner, citerar Jünger och Heine.”
Så långt en tämligen traditionell samtidsroman, men sedan ställs läsarens förväntan på ända. När trion tar en tur till konstbiennalen i Kassel möter de operasångaren Erik. Han lånar ut sitt gamla hus på landsbygden i södra Tyskland. Huset ligger avsides. Efter vissa strapatser hittar de dit och upptäcker att det inte finns någon mobiltäckning. Avskurna från civilisationen förändras de. Operasångaren Erik besöker dem och initierar ritualliknande övningar, med tonvikt på det traditionellt manliga. Elise lämnas utanför men får en faderlig handledning i naturnära liv av Erik.
Alla tre finner sig alltmer i den nya tillvaron och upplever en autenticitet de tidigare saknat. Kroppslig smärta blir ett av sätten att komma nära sig själv. De eldar upp sina mobiltelefoner. De nynnar på arior av Wagner, citerar Jünger och Heine. Männen jagar, Elise bakar och tvättar, alla blir på något sätt ett med naturen. De anser sig uppnå en renhet.
Men det tar förstås slut. Ett drama tar vid innan det sista kapitlet, elegant och avklarnat, beskriver återkomsten till en samtida normalitet.
Som läsare sitter man till slut häpen. Vad säger egentligen texten? Finns här en civilisationskritik? Ja, absolut. Precis som i ”Just nu är jag här” längtar Elise bort, men när hon väl lämnat det samtida flimret bakom sig och fogas in i en idé om ett naturligt renande tillstånd, framstår det lika förljuget som det moderna livet. Romanens titel ”Eden” får ses som en ironi.
Slutsats: Det finns inget rätt sätt att leva. Och visst är det trösterikt?
