Stefan Eklund: Lotta Lotass poesi får tiden att stanna upp
När Lotta Lotass besöker den plats, den text, där världslitteraturen startade för snart 2 700 år sedan stannar tiden upp, blir evig.
Det sker i den till omfånget lilla men till innehållet oändliga långdikten ”Landskapen kring Troja”, nyligen utgiven av Lotta Lotass själv i, skulle jag tro, de sedvanliga 300 exemplaren hon brukar trycka upp sina böcker i, den här gången i form av ett oansenligt litet häfte.
Men texten finns att få på annat sätt, i det näst senaste numret av den litterära tidskriften Provins, nummer 4/22 (går att köpa på nätet).
”Landskapen kring Troja” utgår från Iliaden, Homeros versepos från cirka 700 före Kristus, som handlar om det trojanska kriget. Lotass låter två av den grekiska mytologins största hjältar, Akilles (den allra störste) och Aias, stå i centrum för en vindlande och svindlande poetisk satsning.
De två har enligt nämnda mytologi en speciell relation. När Akilles dör hamnar Aias i ett gräl med en annan grekisk hjälte, Odysseus, om vem som ska få Akilles pansar, bland annat den berömda skölden som, slarvigt uttryckt, visar hela världen. Men allt detta tilldelas Odysseus, vilket gör Aias så besviken att han begår självmord genom att kasta sig på sitt eget svärd. Med Lotass ord:
En gång skulle jag, säger Aias, berövad den gyllene
rustningen, berövad skölden på vilken världens oändliga
rymd var ristad; en gång skulle jag falla på mitt svärd.
Akilles och Aias öden framstår som eviga. Men Lotta Lotass vill ändå visa på ett hopp om något annat: ”I en av världarna”, skriver Lotass, ”lägger Aias sitt svärd åt sidan och vandrar bort mot det eviga, väntande, eviga, väntande, eviga, väntande havet.”
”Lotta Lotass har allt sedan hon med sin debut ”Kallkällan” fick Borås Tidnings allra första debutantpris 2001 vuxit till en av svensk litteraturs mest egensinniga och viktigaste författare.”
Runt Aias och Akilles diktar Lotta Lotass om naturen; framför allt stenarna som alltid kommer att existera, även när allt annat, allt mänskligt, är raserat och borta: ”Stenen, invid vilken vi nu väntar, skall i åldrar komma att vara den sten invid vilken vi väntat”.
Det är som om hon med sin text samlar ihop all tid och all mänsklig strävan i ett enda pågående nu. Akilles och Aias går längs en aldrig avstannande väg, ”längs vilken de vandrar, längs vilken de vandrat, längs vilken de skall komma att vandra”. Kanske säger Lotta Lotass också här något om litteraturens eviga värde; om hur en text kan sväva genom årtusenden
Ett annat tema man känner igen från Lotta Lotass författarskap är den omöjliga längtan efter en helhet att vila i:
Det som är i delar åstundar allt det som varit helt.
Det som är skiljt och söndrat, splittrat traktar all
fullkomlighet.
Lotta Lotass har allt sedan hon med sin debut ”Kallkällan” fick Borås Tidnings allra första debutantpris 2001 vuxit till en av svensk litteraturs mest egensinniga och viktigaste författare, med ett unikt och sällsynt vackert språk. Idag verkar hon i marginalen av svensk litterär offentlighet och ger oftast ut sina böcker på eget förlag, men det ändrar inte på den saken. ”Landskapen kring Troja” är stor litteratur.
