Malmbergs bok om Prousts storverk är lysande läsning
Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt
Författare: Carl-Johan Malmberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
En inledande bekännelse: Jag har inte läst hela Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, men jag har i alla fall lyckats ta mig igenom tre av sju band sammanlagt. Sedan har jag läst en hel del texter om Proust och om ”På spaning”, vilket är närmast oundvikligt om man är genuint intresserad av litteratur, så jag tror ändå att det är ok att jag här uttalar mig en smula om Carl-Johan Malmbergs ”Lyckans gåta”.
Den enklaste anledningen till att jag inte orkade ta mig igenom hela ”På spaning” stavas förmodligen lättja, men när jag läser Malmbergs nästan 600-sidiga och personligt hållna essäer om Marcel (romanens huvudperson) och hans i det närmaste fanatiskt estetiska förnimmelser, börjar jag förstå varför det aldrig klickade mellan mig själv och ”På spaning”: Jag läste berättelsen om Marcel med ett alldeles för sociologiskt synsätt, utan att ha i åtanke att författaren Marcel Proust med sin skildring faktiskt själv riktade en stark (sociologisk) kritik mot det aristokratiska och borgerliga sällskapslivet i romanen. Jag förstod helt enkelt inte att författaren Marcel Proust själv förstod att det han beskrev – alltså det sönderfallande klassamhället i 1900-talets begynnelse – var något dekadent.
””På spaning” avslöjar de mindre vackra sidorna av ”le beau monde”. Ändå lockas Marcel så oerhört starkt av just denna värld. Den bör ha lockat författaren Marcel Proust på samma sätt, till dess att han genomskådat det.”
Att jag inser det här har jag väl i stort sett Malmberg och ”Lyckans gåta” att tacka för. Han drar sig inte för att beskriva de olustiga aspekterna av ”På spaning”. Ja, det rör sig ändå om ett brutalt klassamhälle som beskrivs. Styrt av snobbism, förakt, mobbing och social utstötning. Om du uttalar ett namn fel blir du ofelbart hånad. Om du inte känner till de aristokratiska protokollen är du en nolla. ”På spaning” avslöjar de mindre vackra sidorna av ”le beau monde”. Ändå lockas Marcel så oerhört starkt av just denna värld. Den bör ha lockat författaren Marcel Proust på samma sätt, till dess att han genomskådat det. Och när så skett, åren innan första världskriget när den europeiska högkulturen i stort sett börjar kollapsa, lyckas han trots allt göra stor konst och psykoanalytisk ”människokunskap” av historien om det förflutnas ambivalenta och motsägelsefulla värld, och därmed även stor konst av sitt eget raffinerade liv. Livet som konstverk!
Även om Malmberg upprepar sig lite väl ofta tycker jag att ”Lyckans gåta” är mer eller mindre lysande läsning, bildad på ett sätt som jag tror att yngre generationer av litteraturvetare kommer att ha svårt att matcha när Malmbergs generation tystnar en dag. Men det är då för väl att verk som ”Lyckans gåta” ändå kommer att bevaras för eftervärlden som livskraftiga intellektuella och estetiska paradigm.
