Sista intervjun i BT: Elisabeth Ohlson ställer ut i Borås

Vi träffas vid lunchtid. Elisabeth Ohlson har skjutit fram intervjun; morgnarna är tuffast, berättar hon.

— Kroppen är lite svag och långsammare på att komma igång än tidigare. Det är just benen som är svagast, säger hon.

Just idag mår hon ganska bra, men hon behöver sitta mycket för att vila benen.

– Min cancer har vuxit lite. Så det är både cellgifterna och cancern som slår ut mig en aning.

Hon sitter på en bänk mitt i utställningssalen. Runt henne hänger foton från hennes 40 år som yrkesverksam pressfotograf och konstnär. Kända och okända ansikten i svartvitt. Sångerskan Cher, rapparen Einar och tidigare statsministern Magdalena Andersson är bland porträtten.

Det är en gedigen sammanfattning av ett yrkesliv, men bara en bråkdel. Och det kanske inte är så konstigt att hon hunnit med så mycket, Elisabeth Ohlson säger själv att hon har jobbat varenda dag av sitt liv. Tills ifjol när hon tvingades sjukskriva sig efter att beskedet om den obotliga cancern kom.

– I början var jag kaxig och tänkte ”det här ska väl gå”. Men det är svårt att vänja sig vid att ta en dag i sänder. Det var en chock att inte skriva in allt jag skulle göra i kalendern. Jag skrev bara in ”cellgifter” och ”besök med läkaren”. Det var en otroligt konstig upplevelse.

– Men det är viktigt att lära sig att leva dag för dag. Jag måste det för att inte fastna i någon otrolig sorg eller tänka ”nu tog livet slut”.

Hur gör du det?

– En sak som hjälpte mig var att när jag blev sjuk så kände jag direkt att jag är nöjd med det jag har gjort. Jag behöver inte göra något mer efter det här. Jag har fått möta så många människor och så mycket känslor. Allt från mordhot till otroligt mycket kärlek från människor.

Elisabeth Ohlson slog igenom 1998 med utställningen ”Ecce homo”. I tolv fotografier tolkade hon bibliska scener, med HBTQ-personer som fick gestalta de kristna förgrundsgestalterna. Utställningen väckte ett ramaskri, utvisningslokaler fick motta bombhot och den dåvarande påven ställde in sitt möte med ärkebiskopen KG Hammar.

Men att medvetet provocera var aldrig Elisabeth Ohlsons syfte:

– På 90-talet så såg Sverige annorlunda ut – i synen på homosexuella och transpersoner. Det blev på liv och död på den tiden. Och jag har velat tala om när jag ser att någonting visas på fel sätt, för vi är inte sjuka, vi är inte konstiga. Det kan ha att göra med att jag är skolad i journalistiska kretsar. Jag vill tala om vad som händer på riktigt.

Förstod du sprängkraften i arbetet med Ecce homo?

— Jag gjorde inte det. Det hade aldrig tidigare visats en sådan utställning i Sverige så jag tror nog ingen förstod det.

Samtidigt beskriver du dig själv som en blyg person, hur går det ihop när du gång på gång sökt dig till kontroversiella ämnen?

– Det är skitsvårt att få ihop. Men kanske är det så att blyga människor har en frustration inom sig, man är inte den pratiga som tar plats. Inom fotografin kan man ju ta plats, men ändå inte behöva prata.

Ger kameran mod?

– Ja, det gör den absolut. När jag håller i den så är jag mycket modigare än privat.

Elisabeth Ohlson ställde ut två bilder från ”Ecce homo” utanför EU-parlamentet ifjol. Trots att det gått 26 år sedan hon ställde ut verken första gången lät inte reaktionerna vänta på sig. Högernationalister ville stoppa utställningen och högt uppsatta politiker kallade verken blasfemi i sociala medier, berättar Elisabeth Ohlson.

– Europa har gått in i en helt annan politisk tidsepok.

Med den utvecklingen i åtanke, kan du inte känna att du skulle vilja få fortsätta leva och försvara HBTQ-frågor med din konst?

– Rent ärligt vet jag inte hur det skulle gå till. Det är så rörigt idag att visa upp en bild. Skulle jag exempelvis göra en utställning som handlar om islam och HBTQ, jag tror inte någon skulle våga visa den. Det skulle kunna uppfattas lika vidrigt som att bränna en koran och det skulle vara en fasa, säger Elisabeth Ohlson och lägger till:

– Det är självcensur på ett sätt, men jag skulle inte klara av det. Hur ska konstnärer våga visa saker som är speciella utan att massan utifrån bestämmer vad det här är för någonting?

Elisabeth Ohlson har som fotograf ständigt utforskat känsliga och kontroversiella teman. Just nu arbetar hon med ett projekt där hon fotograferar dödsögonblick och avlidna personer. Utställningen är nästan klar, men en sista bild saknas – hennes eget dödsögonblick, som hon planerar att dokumentera när tiden är inne.

Samtidigt är hon nyförälskad. För två år sedan sa det ”pang” när Elisabeth Ohlson träffade Sveriges radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén:

– Jag var ju livrädd för henne, hon är ju en sån där power-kvinna. Hon såg lite sträng ut. Men hon sa att ”du får gärna hälsa på i Kairo”.

– Och jag var ensamstående och lite svag i själen. Men jag tänkte att jag åker ner och det kanske blir mysigt och man kan bli vänner men vi blev kära med en gång. Sedan dess har vi varit oskiljbara.

Hur var det att bli kär på nytt?

– Man är lite coolare i att ta emot kärlek och passion som äldre, tror jag. När man var ung så var det ju mer fladdrade. Men när man är äldre så njuter man av det direkt. Man vågar säga mer och ta för sig mer.

Men så kort efter att de träffats kom cancerbeskedet.

– Vi blev jätteledsna så klart, för vi är verkligen kära i varandra och hade sett fram emot en ålderdom ihop. Men vi låter inte sorgen ta över.

Hur gör man det?

– Cecilia jobbar mycket med krig och konflikter. Hon är bra på att ta bort det som måste tas bort och ta fram det som behövs. Och jag är lite likadan. Jag tror man måste göra det om man ska leva dag för dag.

Är du en person som kan visa dig sårbar eller behöver du en viss distans?

– Jag har mycket distans, men jag släpper in dem som står väldigt nära. Men för mig är det viktigt att vara öppen med att jag ska dö. Det kanske är svårare för min omgivning.

Vad vet du om din framtid?

– Jag räknar med att i höst, där någonstans händer det. På något vis känner jag att det är något, den här tröttheten i benen har jag inte känt förut och så där.

Men nu ser Elisabeth Ohlson fram emot en fin sommar.

– Jag njuter så otroligt och är nästan lite euforisk. När färgerna är som grönast. Det är möjligt att man ser mycket mer när man vet att det ska ta slut. Jag är mer närvarande i livet.

I en intervju har du sagt att du önskade få höra bofinken igen, hur känns det att få höra den?

– Jag känner tacksamhet.

Läs om flera utställningar på Abecita: