Stark teater om kvinnliga konstnärers galenskap

Idéhistorikern Karin Johannissons bok handlar om tre stora svenska konstnärer, alla intagna på Beckomberga, Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén, och deras olika sätt att förhålla sig till sina psykiatriska diagnoser.

Karin Johannisson undersöker i sin text ”växelspelet mellan identitet och sjukidentitet”. I titeln, ”Den sårade divan”, finns en antydan om en egenmakt hos de nämnda kvinnorna, en drivkraft att använda den egna galenskapen för sin kreativitet. De utnyttjas av mentalvården, visst, men utnyttjar också själva den tvångsvårdande situationen för sina egna kreativa syften.

Bärande i Karin Johannissons bok är det patriarkala förtryckets mekanismer. Den manliga definitionen av galenskap gäller. Män, som exempelvis Gunnar Ekelöf, också en Beckomberga-patient, blir deprimerade. Kvinnor blir aldrig deprimerade. De blir hysteriska.

Går det att göra teater av detta? Ja, sannerligen är mitt svar efter att ha sett föreställningen som regissören Anna Ulén har skapat i samarbete med de tre skådespelarna Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke. Manuset är en knivskarp bearbetning av Karin Johannissons omfångsrika bok, utförd av Emma Broström och Kajsa Isakson. Musiken är suggestiv och stämningsfull, signerad Anna von Hausswolff.

Resultatet är 90 minuters laddad teater om kvinnliga konstnärers kamp för att bli accepterade i det tidiga 1900-talet kultur-Sverige. Det blev de inte. I stället klassades de som galna och hamnade på Beckomberga.

Det finns skillnader mellan de tre i deras strategier för att möta det vårdande förtrycket; den sexuellt utlevande Agnes von Krusenstjerna, den deprimerade Sigrid Hjertén och den paranoida Nelly Sachs.

Agnes von Krusenstjernas ilska och vägran att vara ett offer ageras fram med en tvingande och gripande scennärvaro av Hanna Ullerstam, Sigrid Hjerténs kuvade konstnärsgeni ges en sorgset desperat tolkning av Mia Eriksson och den väna, ständigt älskvärda och tacksamma Nelly Sachs porträtteras tonsäkert av Karin Lycke. Ja, det var faktiskt länge sedan jag såg en så övertygande skådespelarinsats som Karin Lyckes. Man vill inte missa ett ord, inte en rörelse.

De tre kvinnorna behandlades illa av sin patriarkala samtid och deras utsatthet spelas effektivt fram, men också deras konstnärliga driv. Föreställningen ställer den fråga som också är bokens och som pekar in i vår tid: Vem bestämmer vad som är sjukt och vad som är friskt?

Den viktiga frågan ges en stark scenisk form på Göteborgs Dramatiska teater.