Trivsamt kring julen

Adopterad av hängivna pingstvänner men numera gift med en judisk kvinna – vars gravlax jag ämnar testa – söker sig Winterson fram bland trender och traditioner. Berättelserna är överlag intressantare än recepten, vilka dock ibland äger ett kuriöst värde och åtminstone en gång tycks pricka in en engelsk och kanske postfolkhemsk sanning: ”Moderna hem är för varma för fin deg.”

De tolv berättelserna är sinsemellan olika, alltid välskrivna. Här och var stoppar Winterson in den förnumstiga reservationen: att julen blivit ett offer för geschäft, konsumtion, shopping. Allt som oftast är julen i dessa berättelser däremot förknippad med människor som aldrig behöver tänka på firandets materiella kostnader. Det är lätt att vara ädel när man har sitt på det torra.

Bara för att antalet berättelser är tolv kan man inte kalla Winterson för en dussinförfattare. Visst finns här en överdriven tro på kärlekens kraft och ett slags vaga happy end. Och författarens tro på miraklet – ytterst handlar det om jungfrufödelsen och Jesusbarnet – ter sig lätt däven, i varje fall för en som inte delar konfession med någon.

Närmandet till såväl Charles Dickens som Edgar Allan Poe är inte sällan fruktbart. Här förekommer obehag och onda aningar, hämndgirighet och inmurade människor. Här är varsel och rena rama fantasierna. Hjärnspöken och spökhistorier. Rubbade balanser och syner. En inlevelseförmåga som övertrasserar det sagda, normaliserade.

Men när barnhemsföreståndaren Mrs Reckitt – en hemskare version av Kommandoran hos Astrid Lindgren – äntligen faller så är det tack vare en förmögen filantrop. Den brittiska välgörenheten och konservatismen känner inga gränser, och den inbegriper Jeanette Winterson.

Inte gastkramande, inte magkrampande, men trevligt och trivselskapande med engelsk elegans och en gnutta mysteriös nejlikekryddning.