Stefan Eklund: Vår tid behöver poesi som motstånd och fredshandling
Det är lätt att tycka om Werner Aspenströmpriset. Inte bara för att Werner Aspenström (1918–1997) är en av våra största och viktigaste poeter, utan också för att det är högst relevant att hålla liv i det poetiska tilltal han står för; mångtydigheten, integriteten gentemot de mänskliga makter som vill utnyttja oss. Och frågandet, det ständiga frågandet, alltid mycket mer intressant än de färdiga svaren, som i en dikt från ”Om dagen om natten” (1961):
Den som söker en mening
finner två meningar.
Längre har jag inte hunnit
fast våren gått
och sommaren förrunnit.
Sympatiskt med priset, som delas ut av Werner Aspenströmsällskapet, är också att pristagarens belöning är en stickad röd tröja av en modell som Werner Aspenström själv bar, sedan prisets start 2005 stickad av Gunbritt Bengtsson i Ängelsberg.
Prisceremonin sker som alltid på Werner Aspenströms födelsedag, 13 november, i ABF-huset i Stockholm. I år är pristagaren synnerligen värdig: poeten och akademiledamoten Jila Mossaed.
Vid en första anblick kan det kanske vara svårt att se släktskapet mellan Jila Mossaed och Werner Aspenström, mellan exilpoeten från Iran och Smedjebackens skildrare av vardagens existentiella bråddjup.
Men det finns en likhet, i tonen, i detaljrikedomen, i upprepandet av de frågor som inte alltid får ett svar och därmed blir en dynamisk del av livet. Jila Mossaed skriver i ”Varje natt kysser jag markens fötter” (2009):
Studenten som arresterades
dör under tortyr
och de andra fångarna matstrejkar
Jag sitter och stirrar ut
lugnet är vitt
jag går till skogen
Inte för att springa,
plocka svamp
eller lyssna på naturens andning
Jag går dit
för att ställa frågor
”Vid en första anblick kan det kanske vara svårt att se släktskapet mellan Jila Mossaed och Werner Aspenström, mellan exilpoeten från Iran och Smedjebackens skildrare av vardagens existentiella bråddjup.”
Här finns, som ofta hos Jila Mossaed, en politisk dimension, färgad av det förtryck hon upplevde i sitt hemland Iran innan hon flydde till Sverige. Det politiska hos Werner Aspenströms poesi är inte den som oftast belyses, men den finns där och är viktig. En omutlig pacifism är ständigt närvarande liksom en opposition mot den makt som vill vinna land och ära med militära medel. I en av Werner Aspenströms senare dikter, ”Triumfatorerna” från ”Ty” (1993), skriver han om kejsare och fältherrar i ”vapenfurstarnas trädgårdar” där de lyssnar ”till näktergalorna som ska överrösta slagfältens tystnad” där det finns ”färska spår av fordon som bortforslar kvarlevor av soldater och rester av kvinnor och barn”.
Pacifismen finns också uttalad i dikten ”Staden”, ur samlingen ”Trappan” (1964) där han slår fast att han inte är en ”opolitisk person” och tillägger: ”Jag anser freden vara vår största tanke”.
I Jila Mossaeds senaste diktsamling, ”Orden är försenade” finns en passage där dikterna försöker möta det blodiga förtryck vi ser runt om i världen idag där ”gråtande mödrar” dör ”i längtan efter sina barn”. Det är mörka dikter, men det finns, precis som hos Werner Aspenström ett hopp som då och då och tränger sig fram; ”Jag väntar osynlig på ljusets ankomst som lovades i böckerna”.
När Jila Mossaed framträdde vid Borås Tidnings debutantprisgala 2021 talade hon om poesins kraft i tider av förtryck, om hur poesi av tradition fungerade som en motståndskraft i hennes forna hemland Iran.
Och som världen, Europa och Sverige ser ut idag behöver vi poesi som motståndskraft mer än någonsin. Den kraften och det ljuset finns i Werner Aspenströms och Jila Mossaeds dikter, precis som en vardag som ska bära all vår förtvivlan.
