Zetterdahl skildrar det vilda i romandebuten

”Viltstängsel stod som en barriär mellan skogen och vägen. De var så tunna”, skriver Lisa Zetterdahl i sin nyutkomna roman, ”I det vilda”. Redan Zetterdahls förra bok, diktsamlingen ”Hästar” som nominerades till Borås tidnings debutantpris 2021, kretsade kring ett gränsland: barndomens främlingskänsla och barnets alienation inför den sociala ordning det snart måste leva i helt och fullt. Men om barnet istället vänder sig om och går rakt ut i det vilda? Inte bara ut i den vindlande skogen, utan också i det mer symboliskt kaotiska, typ den vindlande hjärnan, gränsgalenskapen?

Personligen har jag svårt för barndomsskildringar, eftersom nyblivna författare ofta tror att barndomen är ett enkelt ämne, när det i själva verket lätt blir sentimentalt och insmickrande. Det är ofta vagt synd om barnen när vuxna ser tillbaka på sina tidiga år, eller på fiktiva barns uppväxt, som om barn per definition vore hjälplösa offer. Men så är det inte i Zetterdahls roman. Här är barn snarare både offer och förövare. Så även de vuxna.

Den första delen, ”Katarina Fors bröst”, ger en lätt äcklad känsla av igenkänning och väcker minnen av barndomens känslighet. Som när man kunde uppleva existentiell ensamhet i en kompis hus av det enkla skälet att det luktade annorlunda än hemma. För att inte tala om den ständiga rädslan för att göra fel. Som när Ester, den tioåriga flickan i första berättelsen, använder deodorant för första gången men råkar ta en som enligt klasskompisarna ”luktar man”. Skammen är så överväldigande att hon får tunghäfta på lektionen och inte ens klarar av att säga namnet på sin favoritblomma: ”För varje röst som släpps fri i klassrummet blir jag mer och mer säker på att min röst inte ska bära, att det endast finns jord där och alla kommer skratta åt mig.”

Men det är inte alltid man som läsare är lojal med Ester. Hon är inte alltid så här skör, tvärtom är hon ofta hård och självsäker, ibland rentav elak. Det är å andra sidan de andra ungarna också. I alla fall mot dem som står lägre i rang. Inför de mäktigare tjejerna och för att inte tala om de vuxna är Ester snarare en osäker ögontjänare. Men ett beteende som består, oavsett umgänge, är de infantilt sexuella experimenten och testandet av gränser.

Hemma verkar hon i alla fall kunna vara sig själv, även om en rädsla spökar där också: mamman ska åka på konferens och i Esters fall är det lika med att hon försvinner för gott och systrarna tvingas bo hos pappan. I familjen finns nämligen också en kärleksfullt gestaltad lillasyster, som till en början vägrar prata och har gått i helhjärtat i rollen som kanin.

Romanen som helhet hålls bara löst ihop av handlingen, men desto mer av ”drifterna och det vilda” i den löst sammankopplade omgivning som kanske är villaområdet på omslaget. Plus att Esters kanin – alltså inte lillasystern utan ett riktigt husdjur – springer genom alla tre delarna. I första delen går den från tam till vild, i andra blir den tillfångatagen men släpps ut igen, och i tredje dör den och förväxlas med en hare. Kaninen förvildas alltså successivt.

På baksidan står det att romanen är ”en skimrande uppväxtskildring som sakta övergår i ren skräck”. Och även om jag inte själv skulle genrebestämma handlingen på det sättet, så går den mot allt större abstraktion och mardrömskänsla. Men trots att den andra och tredje delen är skrivna i ett tonfall som signalerar att innehållet är mer poetiskt och experimentellt, så är de egentligen mer konventionella. Det beror på att skildringen av Ester, som hade kunnat bli banal, ständigt överraskar läsaren med slående insikter. Plus att Zetterdahls språk för det enkla är mycket avancerat: nyanserat och samtidigt skarpt.

En del av trovärdigheten går alltså förlorad när berättelsen växlar från att handla om ett ”riktigt” barn till att gestalta människor som snarare är metaforer. Jag tror till exempel inte helhjärtat på den trashiga mördarmamman i andra delen, jag känner hela tiden att hon är fiktiv och att författaren vill visa något med henne som rollfigur. Handlingen blir alltså för abstrakt, för när man bryter realismen mot det drömska finns det en risk att undertexten framträder i en symbolisk form som pekar med hela handen.

Men det här är ändå marginella invändningar. Som helhet är ”I det vilda” mystisk, vacker och djupt sorglig. Det är som om man hade satt klorna i resonanslådan från Zetterdahls debutdiktsamling. Mer kött på benen, så att säga, med en smaklös koppling till kannibalismen i villaområdets och den sociala ordningens utkanter. I slutändan är människan ändå bara ett förtvivlat tamdjur som sliter i burens galler.