Ståplats - en kultur värd att bevara

I eftermiddag spelar Elfsborg för ädlast möjliga medalj i allsvenskan. Det kommer att bli en fotbollsfest.

Den delen av arenan som kommer att koka mest är som vanligt ståplats. Det är där de mest högljudda står, det är där känslorna levs ut, det är där supporterkulturen är levande.

Ändå finns det krafter som vill ta bort ståplats från arenorna och sätta stolar överallt. 2008 togs ett beslut inom svensk elitfotboll att andelen ståplatser ska vara högst 20 procent på de allsvenska arenorna från och med 2014.

I Sverige är debatten om ståplats bevarande levande. Flera klubbar, exempelvis Elfsborg, har tagit årsmötesbeslut om att jobba för att häva ståplatsreduceringen. Frågan lär dyka upp på föreningen Svensk elitfotbolls årsmöte som hålls om åtta dagar.

I Tyskland, vars fotbollsliga har världens högsta publiksnitt, förs en liknande diskussion. Krafter inom exempelvis politiken pratar populistiskt om att avskaffa ståplatser för att få bort ”det ökande fotbollsvåldet”.

Säsongen 10/11 såldes 17,5 miljoner biljetter i de två högsta tyska ligorna. Enligt statistik från polisen skadades 846 åskådare under de 612 matcherna – långt ifrån alla på grund av kravaller. Knappast några alarmerande siffror jämfört med andra stora folkliga evenemang.

Feltänkandet om ståplats som roten till det onda cementerades efter katastrofen på Hillsborough Stadium i England 1989.

Där dog 96 Liverpoolsupportrar. Polisen ljög medvetet om händelseförloppet och skulden lades i huvudsak på fansen. Den så kallade Taylorrapporten som kom i spåren av tragedin fick till följd att England i mitten av 90-talet avskaffade ståplats på högsta nivå.

Men att sittplatser per automatik förebygger säkerhetsproblem stämmer inte med verkligheten.

Råsunda borde enligt den logiken vara den arena i Sverige som är mest förskonad från ordningsproblem. Där har det varit en stol på varje åskådarplats i 20 år.

På Borås Arena förekommer det ibland att publik kastar in föremål på planen, men Elfsborgs egen statistik säger att fallen är jämnt fördelade mellan sittande och stående publik.

Det vore dumt att förneka att det finns problem förknippade med fotbollen men det i debatten vanligt förekommande begreppet ”läktarvåld” leder fel. En fotbollsarena är en välbevakad och säker plats, där förekommer våld i mycket liten utsträckning.

Det finns så kallade firmor som finner nöje i att bestämma träff för att slåss med varandra i ett slags övertygelse om att de står upp för sin klubb på det sättet. Det gör de dock utan att bära spår av klubbfärger och i regel dessutom på betryggande avstånd från matcharenan.

”Firmorna är ett samhällsproblem”, säger fotbollsfolket. ”Det är ett fotbollens problem”, säger andra.

Båda synpunkter äger sin riktighet men en sak är säker: Att bygga om landets arenor löser ingalunda problem som finns utanför arenorna.

När man vill lyfta fram en positiv bild av svensk toppfotboll hämtas bilderna ofta från ståplats. Utan ståplatsfolkets flaggor, sånger och vackra läktarkoreografier hade allsvenskan varit ganska livlös.

Så varför tvinga på klubbar en policy som deras medlemmar inte vill ha? Varför inte låta folk få välja själva hur de vill se på fotboll? För mig är det obegripligt.

Exemplet från England avskräcker. Där spelas visserligen världens bästa fotboll men stämningen är långt ifrån fornstora dagar.

Att döda supporterkulturen i Sverige skulle innebära att ett viktigt mervärde går förlorat och att vi på sikt bara får den medelmåttiga fotbollen kvar.

Tänk er dagens avgörande på Borås Arena utan den livaktiga och pådrivande hemmaklacken på kortsidan. Håll med om att det skulle bli mycket tråkigare.