Anela Murguz: Kvinnor och män mer olika – utmanar vår syn på könen
Min gymnasietid präglades av en annan anda. 2012 nådde hen-debatten sin peak och våren 2014 kom Feministiskt initiativ in i Europaparlamentet. Det var feminismens tid, eller åtminstone en del av den.
Den som betonade att det visst finns biologiska skillnader mellan könen eller som tyckte att de drag som traditionellt sett förknippats som kvinnliga borde upphöjas, snarare än gömmas bakom könsneutrala ord och begrepp, fick det motigt: Både i den offentliga debatten i spalterna och på tv:n, men också i ett litet klassrum på en gymnasieskola i Borås.
Idag är det inte lika kontroversiellt. Debatten har svängt. Tidningen Fokus Ebba Blume har i ett reportage från 2020 beskrivit en svensk feminism som inte längre strävar efter att likna männen. I stället betonas den biologiska särarten hos könen igen. Kanske för att dagens kvinnor har tröttnat på den uppfostrande tonen som funnits och ständiga problematiseringen av kvinnligheten.
Likhetsfeminismen handlar i grunden om att individen trumfar könet, och att det som vi betraktar som kvinnligt respektive manligt är föreställningar som konstruerats i vår kultur – inte natur. Det ligger mycket i detta, men dessa antaganden utmanas av det faktum att könstillhörigheten blivit en alltmer avgörande faktor i en rad sammanhang.
”Vi tycker olika, röstar olika och klarar oss olika bra i livet beroende på vilket kön vi tillhör.”Anela Murguz
Jag tänker till exempel på de politiska skillnaderna. I höstas kom SCB med en undersökning som visade att gapet mellan kvinnor och män aldrig varit större när det gäller hur man röstar. Generellt sett föredrar män partier till höger medan kvinnor föredrar partier till vänster. Men skillnaderna har enligt SCB ökat markant de senaste 50 åren.
Liknande tendenser återfinns även i årets Ungdomsbarometer som uppmärksammats här på ledarsidan i ett annat avseende. Där återfanns en politisk splittring mellan pojkar och flickor i åldrarna 15-24 år när det gäller vilka politiska sakfrågor man värderar högst. Till exempel anser 64 procent av flickorna att ökad jämställdhet mellan könen är en av de viktigaste politiska frågorna för dem. Endast 21 procent av pojkarna tyckte detsamma och 20 procent av pojkarna anser att jämställdheten gått för långt. I stället föredrar de sänkta skatter och minskad invandring.
Det kan visserligen bero på ett annat område där könsskillnaderna är framträdande; i utbildningsväsendet. I takt med att kvinnor fått större tillträde till det offentliga har det lett till att de mer eller mindre sprungit om männen i dessa avseenden. Flickor har generellt sett högre betyg i grundskolan och klarar sig bättre i skolan samtidigt som de akademiska utbildningarna på högskolor och universitet alltmer domineras av kvinnor.
Liknande tendenser syntes även i samband med Ukrainakrigets inledningsskede då kvinnorna inte var lika entusiastiska som männen på frågan om Sverige bör skicka vapen och annan krigsmateriel till Ukraina. Bara 24 procent av kvinnorna tyckte det medan motsvarande siffra bland männen var 53 procent, enligt en opinionsundersökning från Expressen/Sifo.
Vi tycker olika, röstar olika och klarar oss olika bra i livet beroende på vilket kön vi tillhör. Den som 2014 trodde att vi skulle gå mot ett samhälle där könstillhörigheten var sekundär har alltså hela tiden trott fel.
Feministiska inriktningar
Likhetsfeminismen: Utgångspunkten är att det som uppfattas som manligt respektive kvinnligt konstruerats av samhället. Tonar därför ner betydelsen av biologiska skillnader mellan könen.
Särartsfeminismen: Betonar till skillnad från likhetsfeminismen biologiska skillnader. Landar därför i att kvinnor och män har olika uppgifter och att samhället snarare behöver uppvärdera kvinnliga egenskaper i högre utsträckning.
