Bättre fart på vägarna!

Stålskelett och byggnadsställningar står kvar år ut och år in utan att något händer. Orsaken är maffia och korruption som dränerar staten på pengar och på så sätt bromsar utveckling och tillväxt. Enligt en rapport från Nutek så tar det i Sverige också orimligt lång tid att bygga vägar och järnvägar. Här kan man dock inte skylla på korruption eller kriminella nätverk. Snarare då kommunala planmonopol, den enskildes rätt till överklagan och brist på investeringar.

Ett skräckexempel som Nutek tar upp är Botniabanan mellan Örnsköldsvik och Umeå som är försenad med fyra år. Orsaken är ändlösa naturprövningar eftersom en del av sträckningen går genom ett Natura 2000-område.

Även om orsakerna till förseningarna varierar mellan Sverige och Sicilien så innebär det förstås stora samhällskostnader på båda håll. De direkta förseningskostnaderna för Botniabanan är idag två miljarder. Samhället hade dessutom sparat en miljard om projektet slutförts i tid. Enligt Nutek kommer Sverige att förlora 70 miljarder kronor på försenade väg- och järnvägsprojekt fram till år 2020. Då räknar man in ett antal stora överenskommelser från mitten av 1990-talet, såsom Dennispaketet.

En annan bov i dramat är brist på nyinvesteringar och underhåll av kommunikationer. Nyinvesteringarnas andel av BNP ligger konstant lägre i Sverige än genomsnittet för 15 EU-länder. Så har det varit i tre decennier enligt statistik från EU.

Nuteks siffror är häpnadsväckande. Det är sedan tidigare känt att Sverige lägger ner minst pengar på underhåll och drift av järnvägen, detsamma gäller tydligen för vägnätet. Detta trots att vi bor i ett ovanligt glest befolkat land som av naturliga skäl är extra beroende av kommunikation. Det säger sig självt att kommunikationer över längre sträckor då blir viktigare både för privatpersoner och näringsliv. Ett undermåligt kommunikationsnät drabbar både tillväxtregionerna och glesbygden – och miljön.

Enligt infrastrukturminister Åsa Torstensson (Dagens Industri 5/3) kommer höstens proposition att ”kompensera för åratal av eftersatt underhåll och uteblivna investeringar”. Rejäla summor pengar skall skjutas till. Regeringen är dessutom inte främmande för att släppa in privata finansiärer vid vägfinansiering.

Trots det finns det anledning till skepsis. Försummelserna har pågått i så många år att det krävs något decennium av kraftfulla satsningar för att komma ikapp västliga EU-länder.

Ledarredaktionen