Anela Murguz: Det är trots allt de bästa minglen som ger baksmällor
Under vilka former är det lämpligt för politiker och journalister att träffa varandra? Den frågan har seglat upp igen efter statsminister Ulf Kristerssons (M) historiska pridemingel på Sagerska palatset den 4 augusti. Detta efter att ett antal journalistprofiler fastnat på bilder därifrån.
Är det då problematiskt att politiker och journalister, vars uppgift ju är att granska politiska makthavare, frotterar tillsammans? Det tråkiga, men ärliga, svaret är att det beror på.
En av de journalister som fastnade på vimmelbilderna var Svenska Dagbladets politiska kommentator Henrik Torehammar. Redan dagen därpå skrev han mycket underhållande om det uppmärksammande minglet, där det förutom journalister fanns en rad andra mångsysslare på den kändistäta gästlistan.
I helgens Medierna i P1, som tar upp veckans stora mediehändelser, förklarar Torehammar att mingel inte är ett så avslappnat mötesformat som det kan låta vid en första anblick. Och så länge man gör journalistik av det är en journalists opartiskhet och integritet inte hotad.
På det stora hela har han rätt. Ponera att det uppmärksammade prideminglet hade ägt rum utan några journalister på plats. Vilken insyn (om någon alls) hade allmänheten haft om de artiklar som trots allt skrevs aldrig hade gått att skriva?
”Intrycket är att medvetenheten om detta har ökat, och att allmänhetens tolerans därmed har minskat.”
Men Torehammar missar en viktig sak. Det handlar inte om att göra journalistik, utan hur det görs.
För mindre lyckat blev det när TV4-profilen Anders Pihlblad intervjuade statsministern i Nyhetsmorgon dagen efter. Liksom Torehammar var Pihlblad en av de som deltog vid prideminglet och inledde intervjun med orden ”tack för senast”, vilket av förståeliga skäl väckte en del kritik då det onekligen ger ett märkligt intryck trots att syftet är att ge tittarna transparens.
Trots sin korta tid vid statsministerämbetet har Kristersson redan hunnit anordna flera mingel, bland annat på nationaldagen. Tydligen är han rätt bra på det. Torehammar skriver att förmågan att anordna ett bra mingel kan vara värt något. Men frågan är om det inte i stället riskerar att skapa ett oönskat avstånd mellan medborgarna och det som socialdemokraten Håkan Juholt en gång kallade för ”klägget”. Särskilt i en tid då den gemene svenskens plånbok krymper och allehanda säkerhetshot gör sig påminda. Då kan påkostade kändistäta mingel uppfattas som yrvaket.
Dessutom uppkommer diskussionen i en tid då de ibland täta relationerna mellan politiken, journalistiken och även näringslivet alltmer kommit att problematiseras. I förra veckan blev det exempelvis känt att regeringens Natoförhandlare Oscar Stenström, som utsågs av den tidigare S-regeringen, går över till Wallenbergsfären redan nästa månad.
Det har därför talats en hel del om svängdörrarna mellan politik och andra sfärer det senaste. Intrycket är att medvetenheten om detta har ökat, och att allmänhetens tolerans därmed har minskat. Då kan statsministerns mingel i stället bli mer av ett problem än en tillgång.
